sascha

Idag hade vi redovisning av ett grupparbete i gruppsykologi på skolan. Som av gammal vana tog jag på mig en roll, en roll där jag tog på mig att skriva, formulera och utforma arbetet. Utan att ens reflektera om varför jag gjorde det. Det första alla grupper fick göra var att berskriva resan till målet, alltså hur vi lyckats få till det arbete vi skulle presentera. Jag började med att beskriva att vi jobbat bra som grupp, att vi varit sams och lyssnat på varandra i diskussioner. Men som vanligt lyckas vår exceptionella lärare att få fram underliggande psykologiska aspekter på allt. Det kom fram att jag tagit på mig sekreterarrollen direkt, valt vad som skulle stå i arbetet och sedan sammansatt det på datorn. Varför gjorde du det frågade han då?

Mina tankar snurrade och han frågade om det handlade om att jag var rädd för att stå och prata inför klassen, han sa åt mig att ta några steg fram emot klassen från de andra i gruppen och stå själv i en utsatt situation. Även om det inte var det mest behagliga så är det inte dödsjobbigt. Plötsligt säger läraren, du har ett stort kontrollbehov, du litar inte på att andra kan göra jobbet lika bra. Vad är det du tror dig slippa genom att skriva och utforma arbetet? Jag blir stum, det är något som jag nu ska fundera på...

Han är otrolig, vår lärare, han får de flesta av oss att omvärdera oss själva, startar nya tankekedjor inom oss hela tiden. Har jag ett stort kontrollbehov? Jag har aldrig trott det om mig själv förr, men inser successivt att det kanske stämmer. Är möjligen därför som jag är så orolig för allting jämt, för att jag inte KAN ha kontroll över allt. Kanske måste jag försöka släppa kontrollen mer. Det handlar om att förändra tankar och beteende för att finna mig själv. Spännande, minsann...