Varför gråta över spilld mjölk?
Efter en aktiv dag på arbetet med planering och iordningställande av morgondagens fest så skulle jag hastigt springa in på den lokala matbutiken. Svepande förbi gamla damer med rullatorer och småbarnsmammor plockade jag snabbt och målmedvetet åt mig de varor jag var i behov av. Svängde in mellan kryddorna och syltarna och ser en bit bort hur min före detta svärmor står och synar de olika mjölsorterna. Mitt i min vansinniga framfart slänger jag mig snabbt åt vänster för att undvika en konfrontation med modern till Mannen. Stod i åtskilliga minuter och synade de olika marinerade grillbitarna innan jag vågade mig vidare, men banne mig, stod hon inte kvar minsann. Klev med bestämda steg förbi hennes gång och låtsades återigen upptagen och målmedveten. Pustade ut av lättnad när jag äntligen var framme vid den piercade kassören och lade upp mina varor. Tills jag vänder mig för att ställa bort korgen, vem står där om inte hon som jag gjort allt för att undvika....
Med ett leende kramade hon om mig och började genast fråga hur det är och säga att jag absolut måste komma och hälsa på henne någon gång. Mina ben skakade och min röst likaså, utan större besvär förvandlades jag till en blyg tonåring med uppenbara problem att skapa ögonkontakt. Modern till underverket fortsatte med berättelser om hur det var i stugan och vad som var nytt för sommaren, klumpen i halsen växte och jag kunde endast frammana ett svagt leende och några vibrerande "jaha". Hon följer sedan med mig ut genom affären och fortsätter den konversation som sticker som knivar i mellangärdet. Sällan har gråten varit närmare och mer pockande på frihet. När vi skildes åt kramade hon åter om mig och bad mig besöka dem, jag nickade och formligen sprang hem. Varför ska en tjej som jag behöva ha dessa starka känslor inför vad som borde vara mitt förflutna, varför inte acceptera att allt det hon talade om inte längre är en del av mitt liv? Varför gråta över spilld mjölk?
Efter mitt stapplande försök till en undvikande manöver så gjorde jag en härlig smörgåsmiddag som jag snabbt satte i mig. Mina intentioner om ett nyttigt liv liksom falerar när resultatet uteblir och effekten blir ett slags tröstätande istället och en enormt trytande ork. Har bestämt mig för att tala med homeopaten innan min nya insats startar.
Med ett leende kramade hon om mig och började genast fråga hur det är och säga att jag absolut måste komma och hälsa på henne någon gång. Mina ben skakade och min röst likaså, utan större besvär förvandlades jag till en blyg tonåring med uppenbara problem att skapa ögonkontakt. Modern till underverket fortsatte med berättelser om hur det var i stugan och vad som var nytt för sommaren, klumpen i halsen växte och jag kunde endast frammana ett svagt leende och några vibrerande "jaha". Hon följer sedan med mig ut genom affären och fortsätter den konversation som sticker som knivar i mellangärdet. Sällan har gråten varit närmare och mer pockande på frihet. När vi skildes åt kramade hon åter om mig och bad mig besöka dem, jag nickade och formligen sprang hem. Varför ska en tjej som jag behöva ha dessa starka känslor inför vad som borde vara mitt förflutna, varför inte acceptera att allt det hon talade om inte längre är en del av mitt liv? Varför gråta över spilld mjölk?
Efter mitt stapplande försök till en undvikande manöver så gjorde jag en härlig smörgåsmiddag som jag snabbt satte i mig. Mina intentioner om ett nyttigt liv liksom falerar när resultatet uteblir och effekten blir ett slags tröstätande istället och en enormt trytande ork. Har bestämt mig för att tala med homeopaten innan min nya insats startar.
Kommentarer
Trackback