Helgen utomläns
Helgen utomläns blev inte exakt vad jag förväntade mig. Resan blev spännande med en millimeter ifrån att mosa en hare, vattenplaning och enorma hastigheter uppnåddes. Delvis en skräck för mig som innehar en vansinnig åkrädsla, men min kära vän rattade bra trots allt. Vi ankom till Umeå och fick träda in i den lägenhet vi skulle få husera i, fick se min tältsäng där jag skulle få spendera två nätter. Utan vidare make-over gick vi ut på gatorna i det bostadsområde vi bodde i. Uppenbarligen var festen utomhus och en mängd människor vandrade runt med diverse drycker bland vanliga hus, bland vanliga människor. Hoppas för de boendes skull att de var med i festyran. Kvällen blev relativt kort och eftersom vi inte blev inbjudna till någon fest så vandrade vi så småningom hem till lägenheten, men först efter att en liten snorvalp med glasögon som flaskbottnar förolämpat mig och undrat om jag var gravid. Stryk skulle jag gett honom om jag innehaft mer ork.
Lördagen gav vi oss ner på stan, jag körde bilen med tvivelaktigt resultat tvärs genom stadens kärna. Vandrade snällt efter väninnorna och kikade pliktskyldigast på en del plagg och attiraljer. För mig var tankarna någon annanstans, hos den kärlek jag mist och som jag förra året vandrade runt med på samma stad. Mitt sinne blev en aning lättare när en kille iklädd peruk, aluminiumfolie, hotpants och en skylt om att en kram kostade 1 krona, kom fram mot mig och bad mig köpa en kram. Självklart hjälper jag en man i nöd och köpte genast en kram, med en tanke på att han minsann skulle få gifta sig och inte jag.
Denna dagen var jag uppenbarligen en magnet för svensexor för senare dyker en annan kille i kortkort kjol och peruk upp och ber om min tvättlapp på trosan. Givetvis hjälper jag även honom och låter honom klippa av min tvättlapp. Önskar att män som inte ska gifta sig drogs på samma sätt till mig, som de som redan har sitt på det torra.
Tillbaka i lägenheten och början till en ny kväll närmade sig, mina super-firming-slimming-strumpbyxor som jag inhandlat för 70 kronor försökte jag med all vilja komma i... Låg på golvet och ålade mig fram och tillbaka, lirkade för att få in de massiva låren innanför den trånga nylonen, fruktade stundtals för mitt liv då jag såg framför mig hur blodtillförseln ströps och jag fick kallbrand i benen. Detta konststycke engagerade mig i flera minuter och när jag äntligen, svettig och utmattad kommit i dem så visade det sig att de innehöll glasfiber eller något annat vasst, för när jag försökte röra mig skavde strumpbyxan som sandpapper mot min hud. Insåg till min besvikelse att mitt vanliga fläsk fick synas och leva fritt under den lilla klänningen. Kan tillägga att mina gyllene skor gjorde succe ändå, ett mycket lyckat köp.
Hamnade i en lägenhet på förfest där vi hinkade alkohol, gjorde hemska miner och fotograferade varann. Kan tilläggas att min vän fixade en helt otroligt fin frisyr som jag ska infoga i bloggen. Promenerade in på det stora utestället, inte alls någon likhet med lilla O'learys där jag brukar spendera mina lördagar. Så klart stöter jag på mannen i mitt liv där inne, min före detta sambo och livspartner. Mitt stora behov av uppmärksamhet, och då speciellt från Honom, resulterade i ett osmart drag, en impulsivitet jag aldrig tidigare uppvisat. Jag tömde helt sonika ett glas öl över honom, början till slutet behöver jag knappast tillägga. Han blev vansinnig, med all rätt och detta gav mig en våldsam sorgsenhet, tårar till följd. Tårar och en hel del mer öl vilket senare resulterade i ännu ett aggressivt möte oss emellan. Katastrof och smärta, skam och en känsla av hopplöshet. Han är den viktigaste personen i mitt liv och ännu en gång fick mitt uppmärksamhetsbehov ett vedervärdigt resultat på en helg som var lovande och borde haft allt av glädje.
Mina försök att be om ursäkt och bli förlåten känns fåfänga, jag beter mig inte som den tjej jag vill vara. Jag skadar endast mig själv genom att skada dem jag älskar. Men misstag kan vi väl alla göra? Varför känns mina misstag så mycket större än andras och jag hade så ont i magen hela söndagen. Han är den sista jag vill mista, min stöttepelare i livet han är. Vi har talat ut om saken och jag bör nu vara förlåten, men det är snäppet värre ibland att förlåta sig själv....
Så som ni redan insett blev helgen i Umeå inte den självklara succe man kan tro, en hel del tårar och ångest har följt den utflykten.
Allt vi alla vill, är inte det att vara älskade och hur långt kan vi inte gå i den jakten på kärlek och värme?
Lördagen gav vi oss ner på stan, jag körde bilen med tvivelaktigt resultat tvärs genom stadens kärna. Vandrade snällt efter väninnorna och kikade pliktskyldigast på en del plagg och attiraljer. För mig var tankarna någon annanstans, hos den kärlek jag mist och som jag förra året vandrade runt med på samma stad. Mitt sinne blev en aning lättare när en kille iklädd peruk, aluminiumfolie, hotpants och en skylt om att en kram kostade 1 krona, kom fram mot mig och bad mig köpa en kram. Självklart hjälper jag en man i nöd och köpte genast en kram, med en tanke på att han minsann skulle få gifta sig och inte jag.
Denna dagen var jag uppenbarligen en magnet för svensexor för senare dyker en annan kille i kortkort kjol och peruk upp och ber om min tvättlapp på trosan. Givetvis hjälper jag även honom och låter honom klippa av min tvättlapp. Önskar att män som inte ska gifta sig drogs på samma sätt till mig, som de som redan har sitt på det torra.
Tillbaka i lägenheten och början till en ny kväll närmade sig, mina super-firming-slimming-strumpbyxor som jag inhandlat för 70 kronor försökte jag med all vilja komma i... Låg på golvet och ålade mig fram och tillbaka, lirkade för att få in de massiva låren innanför den trånga nylonen, fruktade stundtals för mitt liv då jag såg framför mig hur blodtillförseln ströps och jag fick kallbrand i benen. Detta konststycke engagerade mig i flera minuter och när jag äntligen, svettig och utmattad kommit i dem så visade det sig att de innehöll glasfiber eller något annat vasst, för när jag försökte röra mig skavde strumpbyxan som sandpapper mot min hud. Insåg till min besvikelse att mitt vanliga fläsk fick synas och leva fritt under den lilla klänningen. Kan tillägga att mina gyllene skor gjorde succe ändå, ett mycket lyckat köp.
Hamnade i en lägenhet på förfest där vi hinkade alkohol, gjorde hemska miner och fotograferade varann. Kan tilläggas att min vän fixade en helt otroligt fin frisyr som jag ska infoga i bloggen. Promenerade in på det stora utestället, inte alls någon likhet med lilla O'learys där jag brukar spendera mina lördagar. Så klart stöter jag på mannen i mitt liv där inne, min före detta sambo och livspartner. Mitt stora behov av uppmärksamhet, och då speciellt från Honom, resulterade i ett osmart drag, en impulsivitet jag aldrig tidigare uppvisat. Jag tömde helt sonika ett glas öl över honom, början till slutet behöver jag knappast tillägga. Han blev vansinnig, med all rätt och detta gav mig en våldsam sorgsenhet, tårar till följd. Tårar och en hel del mer öl vilket senare resulterade i ännu ett aggressivt möte oss emellan. Katastrof och smärta, skam och en känsla av hopplöshet. Han är den viktigaste personen i mitt liv och ännu en gång fick mitt uppmärksamhetsbehov ett vedervärdigt resultat på en helg som var lovande och borde haft allt av glädje.
Mina försök att be om ursäkt och bli förlåten känns fåfänga, jag beter mig inte som den tjej jag vill vara. Jag skadar endast mig själv genom att skada dem jag älskar. Men misstag kan vi väl alla göra? Varför känns mina misstag så mycket större än andras och jag hade så ont i magen hela söndagen. Han är den sista jag vill mista, min stöttepelare i livet han är. Vi har talat ut om saken och jag bör nu vara förlåten, men det är snäppet värre ibland att förlåta sig själv....
Så som ni redan insett blev helgen i Umeå inte den självklara succe man kan tro, en hel del tårar och ångest har följt den utflykten.
Allt vi alla vill, är inte det att vara älskade och hur långt kan vi inte gå i den jakten på kärlek och värme?
Kommentarer
Trackback