sascha

Jag har en vän, en vän som står mig nära och som finns för mig i alla lägen. Hon ställer upp och lyssnar på mig och mina ibland rätt fåniga tankar, tröstar vid gråt och gläds åt mina framgångar. Kort sagt, en mycket bra vän som betyder mycket för mig. Hon ställer även upp i min träningsnoja och försöker få mig att komma igång igen. Dag efter dag försöker hon få mig ur soffan och in på träningsstället. Utan att avskräckas mina diverse ursäkter står hon fast och tjatar, detta uppskattar jag otroligt mycket, även fast jag är dålig på att uttala det högt. Men idag fick hon med mig på ett pass, inte vilket pass som helst utan passet from hell.

Min motivation innan passet var ljummen men jag bestämde mig för att ge Bodystep en chans. I en fullsatt sal med tre stycken klämkäcka instruktörer sprang vi in för att om möjligt få platserna längst bak, plockade åt oss en stepupbräda och jag sänkte genast min till den lägsta nivån, då jag enligt tidigare erfarenheter lärt mig att det är nog svårt med koordinationen. Passet satte genast igång och uppenbarligen var det en ny koreografi för alla, därav tre st instruktörer. Härligt tänkte jag inombords, kanske många har svårt att hänga med. Mina ögon svepte över salen för att se vilka de andra donnorna var, insåg snart att de flesta var små snärtor med ett kunnande inom stepup. Hurtigt studsade de upp och ner på brädorna och sträckte händerna mot skyn, enligt instruktioner. Obegripliga kommandon och smått omöjliga stegkombinationer över, runt och på brädan fick mig snart att avsky mig själv. Varför utsätter jag mig för detta när jag vet att jag avskyr det?

Tankarna om mord fortsatte irra runt i mitt huvud när de studsande instruktörerna komplicerade till stegen än mer än vad jag trodde vara möjligt. Självklart var det piece of cake för de andra som uppenbarligen fått stegkombinationerna skickade till sig i förväg. Jag anade en konspiration och sneglade efter dolda kameror. Försökte till en början att hänga med i hoppen, kände allt ytligt fett på kroppen studsa och en huvudvärk som smög sig på. Aldrig har jag känt mig så klumpig och oattraktiv tidigare, ilskan mot mig själv, instruktörerna och snärtorna växte. När gränsen nästan var nådd och jag flåsade som i ett ökenmaraton annonserade instruktören att nu var det dags för speedstep. Speedstep, ni hör själva, namnet klingar inte vackert. Jag gav min vän onda ögat och väste fram "Vad fan är det då?" Vänligt upplyste hon mig om att nu skulle det gå lite fortare. Fortare för mig som inte klarade av basic-koordinationen och farten kändes som en dödsdom. Kan tala om att det inte fungerade alls och jag har aldrig önskat att tiden skulle gå fortare.

Efter en timmes plåga och pina var passet över och jag försökte argt och lite bitskt att förklara för min vän att det endast var självplågeri, att jag hellre styrketränar eller blir piskad. Hon tycks ej förstå min motvilja, men jag är våldsamt tacksam för att hon drar med mig på träning, även om jag aldrig mer ska bevista ett liknande pass. Det lämnar jag åt de klämkäcka små tjejerna som gärna studsar runt i en fullsatt sal, fylld med speglar och en obarmhärtigt ljus.

Nu sitter jag hemma i soffan, nyduschad, med huvudvärk och en flaska vatten, fast besluten om att dylika träningspass är skapade av djävulen själv.
Tack för idag, slut för idag, vi ses imorgon, ha det så bra!