Mina grannar...

Min stora fadäs gällande vattenskadorna har skapat en inre oro hos mig. Mina grannar som är mer åt det elaka hållet och saknar all empati och vänlighet gör mig till en osäker själ. Jag smyger omkring på parkettgolvet i vardagsrummet som är det mest ljudöverförande material du kan sätta din fot på. Lägger försiktigt ner toalettlocket innan jag spolar, drar igen ytterdörren med största möjliga smidighet för att störa minsta möjliga. Vilket är svårt i detta lyhörda hus!

När jag ska på jobbet på morgonen så låser jag upp sakta, stoppar ut mitt huvud i trappuppgången för att höra om någon annan är där, trycker hastigt på hissknappen och låser tyst dörren. Kliver in i hissen med andan i halsen, fortfarande orolig att jag ska stöta på någon i porten. När jag avklarat porten andas jag ut igen och är redan nervös inför min hemkomst från jobbet.

Denna dag har jag dock spenderat i sängen i feber och tanken känns skön att de inte ska störas av mitt vardagliga liv på samma sätt. Jag är matt och uttröttad av min rädsla för mina djävulska grannar. Ska livet vara på det här viset??!!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback