sascha

Har spenderat de senaste två timmarna med att lyssna på en kvinna med oerhörd nästäppa, så illa att impulsen ville springa fram med några rullar papper och en nässpray. Hon har sakta och genomförligt gått igenom arbetsförmedlingens hemsida. Något av det mest uttråkande jag hamnat i, kanske är det tanken bakom det hela, att tristessen ska driva mig mot jobbsökande.

Gårdagskvällen var sportdominerad, finalen mellan Sverige och Canadas damer skulle utspelas. Jag och min syster bjöd in lite vänner till vår soffa för att umgås, se på hockey och dricka en öl. Brudar, bärs och hockey, vilken hormonstinn mansdröm. Vi skrek och hojtade med grova röster. Tror att testosteronhalten i vårt vardagsrum översteg nya gränser, trots den kvinnliga överrepresentationen. Att Sverige sedan förlorade med 4-1, det var det få som grämde sig över. Ett silver, det är inte fy skam det heller... Jag vet att jag inte skulle kunnat göra matchen bättre, kan i och för sig ha med min oförmåga att åka skridskor att göra. Kan knappt hålla balansen och min inbromsning innebär en krasch i sargen för det mesta. Tänk att jag ens funderat på att börja åka långfärdsskridskor, då finns det inte ens en sarg att bromsa med.

Min syster fick innan besöket igår en viss städnoja, hennes dominanta läggning gör att även jag är tvungen att drabbas. Går inte att komma undan, trots att jag är våldsamt emot gruppanordnad städning. För henne finns det inget mitt emellan, allt eller inget. Kan se framför mig om hon som Anja Pärsson igår skulle ha kommit på 12:e plats i ett OS, hur hon bryter av både stavar och skidor. Hur hon spöar de närmast stående människorna gul och blå, vilket rimligtvis då är reportrar och därmed orsakar en masshysteri. Nej tack gode Gud för att min dåliga förlorare till lillasyster inte är idrottskvinna i de nivåerna.

Nu ska jag se fram emot hemgång och återtagande av min förlorade nattsömn. Inte lätt för en lat, arbetslös kvinna att kliva upp på morgonen och speciellt då inte efter hockeyafton med brudarna...