Ner med huvudet i sanden
Så trots enorm ansträngning från min familj, då speciellt min mor, att få mig att må bra denna helg, kan jag tyvärr meddela att jag åter sjunkit ner i den mörka tillvaro som vrider ur mig all ork och energi. Som en trasa. Många olika anledningar till mitt tillstånd finns och jag orkar idag inte ens börja förklara. Min svacka, mitt hål har dragit mig ner ännu längre denna söndag afton. Att umgås med någon annan än min familj känns omöjligt och jag drar mig innanför mitt skal. Vill likna mig själv vid en sköldpadda men inser att jag snarare påvisar likhet med en struts. Ner med huvudet i sanden och blunda för vekligheten.
Hang in there baby, du vet hur det är, svackorna kommer och går. När du botten finns det bara en väg upp, på topp igen. Du fixar det här, som så många gånger förr. Och dessutom har vi alltid varandra, du och jag. Inte för att det kanske är till nån tröst, dela lägenhet med syrran som oxå ligger på botten, och bara tjatar och deppar, men men, hoppas det räknas att jag ÄLSKAR DIG och finns alltid där för dig... + Att du faktiskt får sovsällskap,en sparkande, gnällig och av kvinnlig kön, TYVÄR, hehe. PUSS
Hej vännen! tråkigt att höra att inte "låtsas" utlandsresan muntrade upp, men jag håller med föregående talare, allt går över även detta :-). Jag kan muntra upp dig (min enda vän om är lika klantig som jag)med att jag har bränt bort halva vaden på ett bastuaggregat, tredje graden , infekterat...så det blir inge bad för mig...hihi