sascha

En av de tygsta nätterna i mannaminne har satt sina spår... Efter ett meningsutbyte i går afton ledde till en otrolig mängd tårar och svår ångest. Det är omöjligt att inse att det aldrig kommer att bli vi. Att inte han är den som ska sitta med mig på BB och hålla min hand, kyssa min panna och älska mig outgrundligt. Hur ska man kunna acceptera det?

Man har spenderat 5 år på att fundera över framtiden och han har hela tiden funnits med i bilden, helt plötsligt är jag ensam i dessa framtidsutsikter. Skrämmer mig ibland....
Att man kan sakna någon så här, utan smärtlindring, och överleva. Människan är bra stark ändå.

Kärlek är av ondo!! Det får sammanfatta min depressiva stämning denna tisdag afton en kylig decemberdag.

"Gå inte och bli kär, det är bara till besvär. Först får man krama så armarna blir lama, sen får man gråta så kinderna blir våta"
Ta med er dessa vidsomsord ut i vinternatten!