sascha

Lördagsmorgon, klockan är sju. Sally är den mest vakna i lägenheten och hon fortsätter med sin nyfunna hobby: Skrika så högt som det går. Mamman svansar runt och försöker prata sans med henne och leka viskleken utan framgång. Pappan försöker sova efter en sen natt med jobb. Tror ni att det går bra för honom att sova i detta?!

 

Beklagar dålig kvalitet, min telefon är pinsamt dålig på att filma och ta kort

Babysim stod det i kalendern idag och som vi simmade. Pappan, mamman och flickan åkte till Storsjöbadet med spänning i kroppen och då speciellt mamman som undrade hur hon skulle få ihop allt med bebis, ombyte och dusch. Väl där så drack vi kaffe och bebisen fick lite mat innan, för att försäkra det fina humöret. Jag klampar in i omklädningsrummet tillsammans med mammor som redan känner varandra och snackar hejvilt. Känner mig lite som den fula ankungen/Bambi på hal is.

Lägger ner dottern på golvet (en lååång dyna under som det ryms mängder med bebisar på), när jag märker att jag, och två mammor till, inte kan låsa skåpet med våra armband. Jag tar på mig uppgiften att agera och springer iväg ut i receptionen endast iklädd handduk när de andra mammorna försäkrar att de kan ta hand om min dotter. Väl tillbaka ser min dotter misstänkt blöt ut på magen och den ena mamman ber tusen gånger om ursäkt över att hennes son kissat ner min son (?!) Sally har blåa badbyxor! Och som ni vet kan bara killar ha blå kläder.

Efter duschen vandrade vi ut till bassängen och mötte upp pappan. Ner i vattnet och Sally ser oerhört skeptisk ut. De andra barnen skrattar och ler med hela ansikten, inte vår dotter inte. Hon betraktar oss och de andra som att vi är fullständigt dumma i huvudet när vi plaskar och simmar runt och pratar om hur "roooooligt och sköööönt det är". Våra försök att få henne att dra på munnen föll platt ner till botten. Tills fem minuter gått och vi vänder till mage. Då spricker leendet upp och hon ser rent utav lycklig ut. Ibland behöver hon fundera och analysera innan hon kommer på vad hon tycker om saker och ting. Resten av lektionen är hon glad och nöjd, precis som när vi duschar efteråt och byter om. Inte en sur min eller ett gnäll på flickan. På väg till bilen somnade hon i min famn, sov vidare i bilen, när vi plockade ur henne och fortsätter till och med en timma, hemma i sängen. Snacka om utmattad dotter, men väldigt nöjd!

Jag ser redan fram emot nästa gång...

Till helgen fyller Sally 4 månader och vi har inte kommit ett steg närmare något som liknar ett dop eller namnceremoni/namnfest. Jag har alltid vetat att jag inte vill döpa mina barn, då jag inte själv är troende och inte känt något behov av att välkomna mina barn in i den kristna gemenskapen. Jag har helt enkelt tänkt att de får välja själva när de blivit lite äldre. Visst är dopet den mest bekväma lösningen då mallen är klar och det bara är att följa med strömmen. Men, jag har alltid haft en dröm om att göra en lite annorlunda fest, som för att välkomna barnet till världen.

Nu till problemet. Jag som har noll kreativitet, noll ork och minus på inspirationskontot. Det blir ingen planering inför någon slags namnfest och min sambo verkar inte heller orka. Det dåliga samvetet gnager på mig och jag har smått panik inför varje dag som är utan planering. Så, de sista dagarna har jag börjat fundera... Kanske är det lättsamt att döpa ändå, kanske kan man be prästen att utesluta orden: Gud, Jesus, Kristendom? Eller är det någon som anmäler sig frivilligt som festfixare och namnfestplanerare? För jag verkar fasen inte få ändan ur...

Dop eller inte? Det är frågan...

Vissa dagar är bara mindre bra än andra. Den här dagen till exempel!

Vaknade kl 6 av en pigg dotter som inte ville somna om efter morgonmål, kan delvis bero på att pappan snarkade så högt att väggarna vibrerade. Trots detta fick vi till stressigt innan BVC, så jag fick pressa mina stackars ben till en oerhört rask promenad. Efter BVC, vidare in mot stan för fika med föräldragruppen. Innan dess träffade jag på fina Helen med son, vilket var det enda positiva idag.

Jag kommer in på fiket med andan i halsen och kissnödigare än allt annat. Trots att dottern gnäller i vagnen så chansar jag på att hinna på toa innan helvetet bryter loss och lämnar dottern till en kvinna i föräldragruppen. Stressad som attan joggar jag nerför trappan och slänger mig in på toan, där jag upptäcker att jag fått mens och i samma veva sätter mensvärken från hell igång. Av någon anledning tyckte jag att det lät som en storartad idé att sätta in en kopparspiral efter graviditeten, detta är hittills det mest korkade jag gjort. Mensvärken är så djävulsk att förvärkarna framstår som solbränna och förlossningen en spa-semester. Men stressad som jag är med en gnällig dotter på en annan våning så kastar jag in en tampong i storlek MEGA-SUPER-DUPER-ENORM-STOR och springer uppför trappan och rakt över en liten flicka som jobbar på fiket. Fortfarande springande så ber jag om ursäkt i farten och joggar fram till en gnällig dotter som snabbt får mat.

Efter maten är hon sådär gnällgråtig som bara en övertrött unge kan vara. Jag sitter och vaggar, kör vagnen fram och tillbaka med henne i, går och vaggar, sjunger och till slut så somnar den tröttaste ungen i världen i min famn. Eftersom hon i stort sett ALDRIG sover på dagarna så tackar jag högre makter varje gång hon småsomnar. En halvtimmes lugn och ro fick jag, vilket är storartat (enligt BVC så är det bara att acceptera att hon inte sover på dagarna, aaaalla barn är ooooliiiiika). Fikan var trevlig men som allt trevligt så tar det någon gång slut och dottern är då återigen sur och gråter så fort jag sätter ner henne i vagnen, trots att hon numera får sitta upp. Hungern river i min mage då det inte kunde bjudas på något passande i fiket för min mage (LCHF you know). Men lirkar ut vagnen med gråtande unge, hungrig, mensvärken rivande i kroppen och allmänt svettig.

Väl ute på stan så skriker hon helt hysteriskt och otröstligt. Det är andra gången i hennes liv och jag vet inte hur jag ska hantera det hela. Jag gungar vagnen lite i panik samtidigt som jag försöker få in nappen med ena handen och funderar hur jag ska lösa detta. Sally ger sig inte utan skriker sådär galet som bara ett barn kan göra. Jag förbannar mig själv för att jag ibland förut kollat snett på andra mammor med flippade ungar som bara skriker. Människor kollar på oss där vi går, en svettig mamma med jackan öppen och en gungande vagn med en gallskrikande bebis i. En del kollar med sympati och ser ut att tänka:"Stackars mamma, gud vad jobbigt för henne". Medan jag ser andra som verkar tänka:"Fel att få tyst på ungen. Hur svårt ska det vara?" Till slut tar jag upp henne i famnen och skjuter vagnen framför mig med magen samtidigt som jag ringer Jonatan som självklart inte svarar. Efter en kvart så tystnar hon och småsnyftar bara lite och efter ännu lite trixande så sitter hon snällt i vagnen. Men vägrar möta min blick, som att jag svikit henne på något sätt...

Jag svär att jag då längtade tillbaka till singellivet, bakfyllan, ensamheten och livsångesten. Dessa tankar snurrar i mitt huvud på hemvägen ända tills jag möter en mamma med barnvagn och världens svartaste öga. Hon har ett helt otroligt stort blåöga, som nästan ser overkligt ut. Då vill jag börja gråta för hennes skull och inser att jag har det för jävla bra ändå och att en tjurig unge inte är hela världen. Det är bra att få perspektiv på saker och ting...

Idag har jag och Sally varit på informationsmöte/teori inför babysim. Nästa vecka är första badtillfället, vilket jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning. Tills dess ska vi försöka duscha med henne och se till att hon får vatten i ansiktet, något som vi tyvärr har varit för fega med. Som de sa, föräldrar är oftast för överbeskyddande.

Allt är ordnat, utom mammans baddräkt. Vart köper man ett sådant klädesplagg, modell extrastor??

Något som fascinerar mig sedan jag fått barn är att människor helt plötsligt kommer fram och kommenterar mitt barn, helt okända människor. Som igår när en lite äcklig, äldre dam kommer fram och ställer sig med ansiktet alldeles för nära min dotter och småskriker: "Meeen ååååh vilket fiiiint barn. Vilka ögon! Och vilket underbart ansikte." Eeeh, tack, mumlar jag och drar demonstrativt vagnen längre bort från henne. Hasande går hon efter och fortsätter oja sig om hur fin dottern är innan jag joggat bort mot mejeridisken för att slippa hennes andedräkt i ansiktet...

För exakt ett år sen klev jag upp för att jag inte kunde sova av förväntan och kissade på en sticka som visade så svagt positivt att jag knappt vågade hoppas.

Idag kliver jag upp med en enorm trötthet men med världens gladaste och finaste lilla dotter på armen...

Idag så gick jag och Sally på mamma-blinddate. Alltså mötte vi upp mammor med bebis som vi inte träffat förut, endast snackat med via bloggen. Det var nervöst innan men riktigt trevligt att sitta ner och bara snacka om allt, främst om våra jämngamla barn men även om annat. Jag gillar att vara social ändå...

Förresten har vi tagit bort mjukliften i vagnen och lagt Sally på en fäll samt i en åkpåse. Hon stortrivs och sover massor. Varför har vi inte gjort detta innan?! Men hörrni, hur gör man med selen? Ska man göra hål i fällen som ligger under åkpåsen? Eller hur gör man? Fasen, jag hatar att vara nybörjare på allt!

Idag tyckte Sally att dagen började klockan 7. Det är väl bara att hålla med! Kaffe stavas tidig morgon!

Jag som sa för ett par veckor sen att jag inte verkade tappa hår efter graviditeten. Jag tar tillbaka det, nu har det börjat. Efter att inte ha tappat ett hårstrå under graviditeten så känns det som att jag håller på att bli flintis nu. Det är stora tussar som lossnar och badkaret behöver ingen propp längre, det har jag ordnat så bra med mitt hår...

Det är inte en tyst stund här hemma. Så här får jag börja måndagsmorgonen... Sally har hittat lite gurgelljud som hon gärna skriker ut.

Är det någon av er vänliga själar som kan ta sig ett snack med min dotter angående hennes sovvanor? Hon sover bra på nätterna men verkar helt ha missat kursen i bebiskunskap där de tog upp att hon ska sova på dagarna också. Jag ägnar större delen av dagarna till att försöka få henne att sova, utan större framgång. Jag lägger, jag vaggar, jag vagnar. Ibland lyckas jag och då sover hon 30 minuter, för att sen vakna och tycka att hon är utvilad. Problemet med detta är att hon ÄR trött och till slut blir hon så gnällig och sur, för att hon är just övertrött och det slutar med att jag får trösta en helt galen bebis som är så trött att hon inte KAN sova. Ibland är hon på väg att somna när hon sprätter till och ser ut att tänka: "Faan, får inte missa något. Håll dig vaken, Sally!" Idag gick jag en promenad på 1 timme och 40 minuter, av dessa minuter sov hon kanske 20 minuter... I vagnen alltså, där de ska sova som klubbade sälar. Hjälp mig, hur gör vi?

Så, nu har vi varit hos läkaren med lilla fröken och våra matningsproblem. Vi har tillsammans konstaterat att det INTE är mjölkallergi, inte någon fysisk sjukdom utan istället är det något som är väldigt naturligt som inte känns naturligt för just vår dotter. När vi människor äter så sätts automatiskt en reflex igång som startar tarmverksamheten och skjuter på avföring neråt. Vi vuxna känner det inte och de flesta barn bryr sig inte heller, MEN en del barn är känsliga för denna reflex och upplever det obehagligt. Så, det finns ingen lösning direkt på problemet, tanken är att det ska växa bort. Vi ska sluta truga i henne mat, återgå till vanlig ersättning och ge henne lite Lactulos morgon och kväll. Skönt att det inte är något allvarligt, jobbigt att det inte går att göra något åt det...

Som ni kanske minns, så började vi med mjölkfri ersättning (Nutramigen) för drygt en vecka sedan och har tyvärr inte märkt någon stor förbättring. Alltså är vi på ruta ett igen och ska på läkarbesök imorgon för att prata vidare om våra matningsproblem. Jag ber till den gud jag inte tror på att detta ska lösa sig, eller i alla fall att det finns någon förklaring till hennes smärta.

Det för övrigt jobbigaste med att vara mamma är andras åsikter om mitt barn. Speciellt när det säger: "Meeen, hon som är så glad och snäll jämt" eller "Hon som är sååå harmonisk" eller det populära "Hon kan ju inte lida för hon går ju upp i vikt". Då vill jag ge personen en knytnäve i magen, då ingen annan än jag är med henne hela tiden och vet hur ont hon får i sin mage när hon matas och hur jobbigt det är för både mamma och bebis...

Så, nu var det sagt. Jädra skitdag har det varit. Imorgon blir det bättre, det är jag övertygad om.

Nu är den avklarad, tremånadervaccineringen. Alltså, det var det värsta jag gjort hittills som mamma och jag föder hellre barn än ser på när min älskade bebis blir stucken med nålar. Hon satt så snällt i sin pappas famn och jollrade på litegrann när sköterskan närmade sig med, inte en, utan TVÅ nålar. Jag och pappan pratade positivt och lugnt med lilla dottern och allt verkade lugnt tills sköterskan sticker i ena låret, Sally ser chockad ut, sårad och sviken, innan hon skriker som att jag slitit hennes hjärta ur kroppen. Tröstlöst gråter hon med stora tårar, så att hon skakar i hela kroppen och knappt får någon luft. När hon hunnit andas lite så sticker sköterskan i nästa lår och hon skriker om möjligt högre, gråter som hon aldrig någonsin gjort innan i sitt liv. Mitt hjärta krossades till smulor och jag kunde knappt hålla tillbaka tårarna när hon fick komma till min famn och jag försökte trösta den tröstlösa. Hon fortsatte gråta hjärtskärande i nästan en kvart innan hon somnade i min famn. Jag tänkte i mitt stilla inre att jag aldrig skulle släppa henne igen och jag gick omkring på hälsocentralen med denna lilla ledsna dotter närmast mitt hjärta. Hade någon kommit fram och sagt något då så hade jag morrat och fräst om jag kunnat. På vägen ut från byggnaden gråter jag hejdlöst med en sovande Sally i min dotter och fick en konstig blick av en kvinna som frågade efter vägen.

Nu under kvällen har hon haft feber för första gången och gråtit en hel del, pappan fick äta med en hand under middagen och jag fick sen sitta med henne nära-nära. Nu har hon somnat och jag hoppas hon sover gott och vaknar till en bättre dag imorgon. Jag förstår nu ännu mindre hur människor kan misshandla barn... Nästa vaccinering så åker Jonatan själv!

Idag ska vi vaccinera lilla Sally. Jag är så sjukt nervös och spruträdd själv, kommer bli en utmaning att hålla mig lugn och mamma... Återkommer.

Jaha, BVC besökte vi och jag matade lilla Sally framför henne under uppsikt. Vad tror ni hände, ja såklart, en av de sällsynta gånger då hon är lugn under matning. BVC-tanten tyckte att hon åt så bra så, trots att jag försökte förklara att det är självmordsvarning på mamman under kvällarna när ungen skriker och sparkar hela tiden under matningen. Efter mycket om och men så föreslår hon att vi ska prova mjölkfri ersättning, om det är så att Sally är känslig mot mjölkproteinet. Yes, tänkte jag och satte allt mitt hopp till detta, glad i hågen köper jag ersättningen Nutramigen för 220 kronor. När vi kommer hem och det är dags att mata första målet så tar det bara 2 minuter innan hon skriker som en stucken gris och kastar med hela kroppen. Ursäkta mig, men jag bryter ihop en aning...

Tusen tack för alla era kommentarer. Idag går vi till BVC och matar där. Håll tummarna för oss... Jag känner mig helt utmattad psykiskt av att se henne lida när vi ska mata, så jag hoppas att det finns en lösning. Hur fasen orkar folk med när deras barn har ont under längre perioder?

Vi har ett problem här hemma. Ett problem som jag tidigare trott skulle försvinna så småningom eller minska. Men, nu orkar jag liksom inte ignorera det längre och försökte idag prata med BVC om det.

Sally och vi har problem med matningen. Vi sätter oss tillrätta och efter ungefär fem minuters fridfullt ätande så spärrar hon plötsligt upp ögonen, spänner hela kroppen i en båge och vrider sig som en mask på kroken. Hon slänger med huvudet i panik så att nappflaskan ramlar ur munnen och hon skriker på hjälp (låter det som i alla fall). Hon är inte mätt efter några ml endast och när jag efter en stund erbjuder flaskan igen så tar hon den glupskt, innan hon svalt en gång och återigen skriker och kastar sig runt i min famn. Det är som att någon sticker en kniv i henne, som att jag häller syra i henne istället för mat. Detta är oerhört obehagligt och sker 80 % av matningstillfällen, dock aldrig vid första morgonmålet. Hon skriker eller gråter aldrig annars gällande magen eller något annat heller för den delen. Efter genomförd helvetes-matning så är hon nöjd och belåten.

BVC säger:
"Har du rapat henne?" Eeeeh, ja självklart har jag rapat henne och det har inte med det att göra. Har provat att rapa ofta, sällan, ingen skillnad.
"Hon kanske är mätt?" Nepp, hon vill fortfarande ha flaskan och det är helt omöjligt att hon är mätt efter 20 ml.
"Är hon kanske irriterad över att det är för litet hål i nappen, så att det rinner för sakta?" Nej, det har vi givetvis testat, att ge med större napphål. Ingen förbättring, snarare värre.
"Ni kanske har för rörigt omkring henne vid matning?" Nekande svar här också, då det absolut värsta målet är nattmålet som utförs i mörkt rum, med tystnad och mys.
Efter dessa frågor så säger BVC-sköterskan att hon aaaaldrig varit med om något liknande och ber oss komma och mata hos henne på fredag. Återstår att se vad hon tycker när hon sett mardrömsmatningen.

Nu till er, kära läsare. Som har varit med om så mycket, pratat med så många och hört så mycket. Har ni varit med om detta någon gång, vet om någon som varit med om det?? Tacksam för hjälp...