sascha

Ikväll kom den. Första riktigt jobbiga kvällen sedan hon föddes. Trots griniga perioder innan så har hon alltid somnat själv i spjälsängen, utan vuxen medverkan. Men, ikväll fick jag igen.

Lade henne ensam som vanligt, sjöng, kramade godnatt och gick ut från sovrummet. Efter ett tag så grät hon lite och jag gick som vanligt lugnt in och gav nappen och strök henne på huvudet och ut igen. Den här gången somnade hon dock inte utan skriker direkt igen, den lilla rävungen har spottat ut nappen och gråter nästan hejdlöst. Svettig ställer jag mig bredvid sängen, lägger en fast och varm hand på hennes bröstkorg som lugnar ner henne och efter ett par minuter går jag ut. Med resultatet att hon snart skriker ännu mer hysteriskt och lugnar sig knappt när jag sätter mig bredvid sängen och pratar lugnt med handen på hennes bröstkorg. Detta upprepar sig mängder av gånger, medan jag tänker att jag inte ska ge mig. Jag är rädd att om jag lyfter upp henne så kommer hon aldrig att somna själv igen. Efter många promenader mellan vardagsrummet och sovrummet, många lugnande ord och ett oroligt mammahjärta så somnade hon. Jag hoppas verkligen att detta var ett engångstest från hennes sida och inte något återkommande.

Hur gör ni för att få till bra kvällsrutiner?

Okej, jag vet att det inte är intressant att läsa om hur länge bebisar sover, hur de äter eller bajsar. Speciellt inte för er som inte har barn. Men, lyssna på detta. Min dotter sov 10 timmar i sträck inatt. Hur coolt är inte det?! Somnade som en liten ängel vid kl. 22 och gnällde strax innan 8, då jag gav henne mat. Jag är tacksam! Och utsövd...

Nu ska jag gå och lägga mig, med min älskade dotter i spjälsängen intill... Jag ska sitta några minuter och se henne sova och andas, hon har en underlig ställning när hon sover, händerna alltid över huvudet. Sen ska jag smyga ner i min egen säng och lyssna på hennes andetag. Godnatt, vart ni än finns...

Måndag morgon, solen skiner. Men, jag sitter fast i lägenheten eftersom några män med muskler ska komma och hämta vår soffa. De ska komma någon gång under måndag ELLER tisdag. Vilket innebär att jag måste stanna hemma två dagar, fängelse-style. Jag vill ut och gå, jag vill hälsa på människor, jag vill dricka kaffe med fina tjejer, jag vill gå på Öppna förskolan. Jag vill INTE sitta här hemma! Jag får väl hitta på nån rolig lek med Sally för att fördriva tiden...

Åttaveckorskrisen verkar inte riktigt ha lagt sig, tjurungen är kvar. Gråter för allt, vill helst att jag ska gå runt och bära på henne hela tiden. Gode gud, vad jag varit bortskämd innan. Flickungen har i stort sett inte gråtit innan denna vecka, nu kommer allt. Inte ens i vagnen var hon lugn, hon är rastlös och vill se allt. Som tur är sover hon som vanligt på nätterna, då hinner jag tanka kärlek och inse hur mycket jag ändå älskar henne...

Som jag skrev så har Sally varit som förbytt de senaste dagarna, jag har saknat den lugna och förnöjda bebis som tidigare bodde här. Idag däremot så har hon legat och pratat med djuren i babygymmet i 45 minuter, suttit i sittern och filosoferat ett bra tag och nöjt åkt vagn i vaket tillstånd. Lite kink innan kvällsmålet, då hon ville vara i famnen men sen la hon sig lika nöjd som vanligt. Kan det vara en vändning?

Är så vansinnigt tacksam för att hon är så lätt att lägga på kvällen. Vi har haft samma rutin sedan dag 1 när vi kom hem från BB. Byte till pyjamas innan vi matar inne i sovrummet med nedsläckta lampor. Sedan lägger jag henne vaken i hennes säng, sjunger några vaggvisor och där somnar hon sen själv. Ibland gnäller hon en eller några gånger då hon vill ha nappen, men oftast somnar hon själv, nöjd och utan napp. Det står att det inte går att skapa rutiner för så små bebisar, men jag hävdar att det gått bra, hittills i alla fall. Sen vet inte jag om hon kommer att protestera vilt vid 10 veckors ålder, men just nu fungerar det suveränt och har så gjort sedan hon var helt nykläckt!

Nu ska jag spela lite tv-spel innan sambon kommer hem med vår nya bil. Volvo - check, barn - check. Snacka om Svensson...

Kvällen var makalös! Jag och mannen beställde in förrätt, huvudrätt och efterrätt, njöt som fasen. 200 gram oxfile, blodigt och sjukt gott, för första gången på ett år. Att bara sitta vi två och äta, njuta och samtala var rent ut sagt underbart. Sedan mötte vi vänner på O'learys och satt där ett tag, kände mig ung och fri innan vi gick en skön promenad hem till den finaste lilla bebis som finns. Min mamma har varit otrolig, tagit hand om dottern på bästa sätt och nu sover den vackra Sally i sin säng. Även om kvällen varit fantastisk så har jag inte kunnat låta bli att tänka på henne en hel del, och nu när jag ser henne sova i sin säng så känner jag kärleken välla upp i hjärtat. Tänk att man kan älska någon så här... Otroligt!

Jag undrar vad det är för elak människa som tagit min snälla, nöjda, glada bebis och istället lämnat en sur, grinig, rastlös och klängig bebis här? Min bebis sov, åt, lekte i babygymmet, satt i babysittern helt nöjd. Den nya är inte nöjd med något, inte ens mammas famn i sittande läge. Helst vill den nya bebisen gå runt i lägenheten, runt, runt. Mamman är trött och undrar om du bebissnattande, elaka människa kan lämna tillbaka min bebis?

På morgonen när vi gör oss fina för dagen, så spelar jag alltid musik på Spotify och sjunger tillsammans med Sally. Jag överdriver mina munrörelser, sjunger högt och gör rörelser. Ofta ligger hon på skötbordet med stora ögon och ser bara förvånad ut, ibland smyger hon till med ett leende och ofta får jag någon slags sång från henne också. Hennes ljusa röst gör sig bra till vilken låt som helst, men speciellt så gillar vi denna, som jag sjunger till henne med kärleksfulla rörelser och som jag tror att hon uppskattar....

Jag upplever livet som mamma som väldigt intressant ibland. Speciellt vad gäller hur man klär sitt barn och vilka signaler det sänder ut. Jag har en dotter, men det innebär inte automatiskt att jag vill drapera henne i rosa kläder med glitter på. Har till och med lite svårt för "gulliga" kläder med spets, "tjejiga" detaljer och för att inte tala om den äckliga Hello-Kitty-febern som verkar råda. Den läskiga katten pryder nästan alla plagg inne på Hm:s "tjej"avdelning. Jag köper helt enkelt snygga, praktiska och ibland tuffa kläder till min dotter. Vad jag då upptäcker, när min dotter har på sig jeans, vit body, grå kofta och vit/brun-randig mössa är att människor tror att hon är en pojke. "Vad heter han?" "Hur gammal är han?" får jag ständigt höra. Så för att hon inte är utklädd i "flickiga" kläder så utgår människor från att hon är en han. Är vi så rädda för att fråga vilket kön det är? Ingen ser väl egentligen på en bebis om det är en flicka eller pojke?

Någon slags period går Sally helt uppenbart igenom, då hon vanligen somnar själv i sin säng efter max 15 minuter varje kväll. Ikväll har hon legat och "pratat" och smågnällt i 1,5 timmar redan, utan att somna. Dessutom totalvägrade hon det ena bröstet i eftermiddag så jag gav henne helt enkelt ersättning som hon slukade friskt. Vi verkar ha kommit till någon slags brytpunkt...

Nu gäller det bara att vara konsekvent och inte plocka upp henne ur sängen, trots att hon är så söt att jag vill äta upp henne!

Efter klartecken från sjuksköterska så badar jag idag, för första gången på nästan sju veckor. Dotter och fader är på fikapaus på stan och jag ska njuta av detta. Det trodde jag inte för någon månad sen, att jag skulle njuta av att bada som då var så självklart!!

Amningen då? Jo, jag har fortsatt att traggla på, tro det eller ej. Dock har jag bytt ut kvällsmålet till ersättning senaste veckan, vilket har blivit det mysigaste målet på hela dagen och jag längtar tills det är dags för det, sen att få lägga ner henne med mysig pyjamas och sjunga för henne är helt underbart! Men, jag har som sagt kämpat på med amningen i övrigt och sakta men säkert har det blivit aningen bättre, som att den psykiska pressen släppte när vi bytte ut ett mål.

Tills ikväll, då jag först tränar på att sitta och amma i soffan, utan lyckat resultat men med ledsen bebis och ledsen mamma. Jag bär med mig henne till sängen för att vi ska kunna lägga oss och amma, som vanligt. Då hon plötsligt bara gråter, hjärtskärande och med tårar. Så fort hon ser bröstet så gråter hon, även om jag försöker få henne att äta. Jag provar då att lyfta upp henne och kramas, hon tystnar direkt. Lägger mig ner och erbjuder bröstet och hon gråter hejdlöst, lyfter upp henne och hon slutar gråta. Tar med henne för att byta blöja, hon är tyst som en mus och ler till och med mot mig så jag smyger tillbaka till sängen, lägger oss ner och erbjuder än en gång bröstet. Hon gråter igen! Provar att ge henne nappen och ligga kvar, hon blir tyst och nöjd. Vad är detta? Matvägran? Hatar hon bröstet helt plötsligt?

Ni mammaproffs; Varför gråter min bebis, som aldrig gråtit förut, så hjärtskärande när jag ger henne bröstet?

Hur underbart är inte livet när man vaknar och möts av världens största leende av sin vackra dotter?! Hur härligt är det inte när hon ser lycklig ut med hela ansiktet, nästan som att hon skrattar och dessutom försöker prata med mig genom att jollra... Lika snabbt byts det härliga ut mot sorg när hon darrar med underläppen och gråter hjärtskärande. Det är intensivt, livet som mamma!

Jag törs knappt säga det, är liksom rädd att jag ska förstöra det fina som vi byggt upp (skrockfull, javisst)! Sally lägger sig runt 22-23 i sin egen säng efter kvällsmål, där ligger hon och snackar för sig själv efter att jag sjungit någon liten visa och sen somnar hon efter max 20 minuter. Inatt sov hon till kl 4, snuttade på den ömma tutten och byttes på, sen somnade hon om i sin egen säng och sov till 8, snuttade tutte och byttes på för att somna om bredvid mig till 11. Jag har det faktiskt rätt bra, än så länge. Hon blir 5 veckor imorgon, det är väl då det börjar med kinkandet som jag förstått det.

Tack för era åsikter/kommentarer/erfarenheter kring amning. Tydligt att det inte är bara guld och gröna skogar som jag tidigare trott... Visst är det skönt att vi kan hjälpa varann bara genom att berätta?!

Som tack för det så bjuder jag på dagens tips. För att slippa äckliga och okända människor som ska ner med händerna i vagnen och gulla med ditt barn (helst i ansiktet) så ha på insektsnätet hela tiden, stoppar garanterat nyfikna och otvättade händer! En parentes kring detta råd är att det eventuellt inte fungerar i Stockholms innerstad, tror inte heller att så många ska ner med händerna i vagnen där heller...

Innan jag fick barn var min bild av amning ganska klar. Jag skulle amma i minst sex månader, för det var det bästa för barnet. Att jag hade stora bröst var säkert bara en fördel, det var ju bara att lägga barnet till bröstet och så var det klart! Informationen om amning fastnade i min hjärna, för det ska ju vara:
1. Mysigt
2. Praktiskt
3. Självklart

När min älskade dotter tittade ut och hon först lades till mitt bröst så slog det mig att mitt bröst är tre gånger större än hennes huvud och att hon inte får någon luft när det svällande, gigantiska bröstet trycks upp i hennes ansikte. Personalen försäkrar mig om att det inte är någon fara och något smarthuvud säger åt mig att dra undan lite bröst från hennes näsa. Detta innebär att det snart blir enorma blödande sår på mina bröstvårtor, som så småningom varar och det gör så ont att jag redan på BB gråter som en galning när min lilla bebis ska få mat. Bryska kvinnor försöker hjälpa mig att få till "det rätta taget", de drar och sliter i bröstet och barnet för att vi ska få till det och ibland tycker jag att det kanske blivit bättre, tills nästa amning och allt är lika jobbigt igen. Jag får salvor som jag ska smöra de trasiga bröstvårtorna med och sen även ska tvätta bort innan nästa amning. Vilket innebär, smöra, tvätta, amma, smöra, tvätta, amma exakt hela tiden. Salvorna hjälper föga och jag gråter vid varje amning, blir arg och besviken på mig själv och världen som inte informerat mig om detta innan (eventuellt har någon sagt något som jag ignorerat). Dessutom blir jag arg och ledsen på min dotter, som jag älskar över allt annat och som inte gjort något fel. Efter två besök på amningsmottagningen och krissamtal med BVC så får jag amningsnappar (en plastbröstvårta som man använder utanpå sin egen), vilket fungerar rätt ok ett tag och mina bröstvårtor läker. De rekommenderar mig även att ligga och amma, därför att det är då och endast då som jag kan slappna av litegrann.

Då uppstår nästa problem, min dotter tar rätt grepp men släpper det igen lika snabbt och "smackar", sväljer mängder av luft, får ont i magen och skriker bara när jag ska amma. Jag försöker ta om greppet flera gånger, vilket i slutändan resulterar i att hon inte vill äta längre, antar att min stress förflyttas över på henne och återigen så har vi en konflikt trots att hon då inte ens är en månad gammal. Alltså låter jag henne suga i "fel" grepp bara för att hon ska få i sig mat, och detta resulterar i flera blåsor och så småningom sår. Jag ser inte mina bröstvårtor vilket gör att jag inte kan kontrollera greppet så bra och jag kan fortfarande inte riktigt få till det att sitta och amma.

Alltså, de påståenden som jag matats med innan är inte riktigt korrekta för vår del.
1. Mysigt - Nej, det kan jag inte påstå. Tårar från både mor och dotter och en första tid som är i stort sett förstörd. Någon enstaka minut kan det vara mysigt, när hon ser mig i ögonen och pausar i amningen. Men i övrigt, är det inte mycket mysfaktor.
2. Praktiskt - Nja, vet inte om det är så praktiskt att endast kunna ligga och amma. Ser inte så många sängar utställda på allmänna platser som är till för amning. Tror att människor skulle reagera om jag lägger mig på en bänk inne i stan för att amma. Att sedan försöka sitta och amma med dessa enorma juver som inte ryms i en amningströja är sedan inget jag önskar försöka mig på.
3. Självklart - Nej, det är inte det. Och speciellt inte när människor omkring mig börjar berätta om deras egna amningshelveten. Tack alla som delat med sig av sina berättelser! Tack för den fina ärligheten!

Detta har resulterat i att jag känt mig misslyckad, dålig, ensam bland annat. Som BVC-sköterskan sa: "Det rinner mer tårar än bröstmjölk". Jag har känt mig skamsen och inte vågat prata med människor, för alla säger att det är så "myyyysigt" och man SKA ju kunna amma om man är mamma.

Jag ammar fortfarande, ibland går det ganska bra och ibland önskar jag att jag gett upp tidigare och inte förstört första tiden med min dotter. Det har varit en himla massa kämpande under denna första månad. Ständigt har jag väntat på detta som BB-personalen sa: "Det kan ta några veckor, men sen fungerar det". Jag väntar fortfarande på den känslan...

Frågan är: Hur mycket ska man kämpa med amningen? Finns det fler som känner igen sig?

Detta var lite ärlighet, amning from my point of view

Baby-björnen var en riktig höjdare. Vi gick en snabbis på stan och det var hur smidigt som helst, armarna fria och fina Sally sov och verkade må hur bra som helst. Kvällen spenderade jag med finaste vännerna på den årliga festen, där alla samlas, hemvändare och Östersundare, för underbar mat och umgänge. Jag tog med mig Sally, som älskar att umgås med människor och hon spanade in alla nya bekanta med stora ögon. Inte ett ljud från flickan, trots att vi var där hela kvällen! Jag spelade till och med lite kubb med dottern på magen i bärselen. I love Baby-björn, rekommenderas varmt!