sascha

Nu är den avklarad, tremånadervaccineringen. Alltså, det var det värsta jag gjort hittills som mamma och jag föder hellre barn än ser på när min älskade bebis blir stucken med nålar. Hon satt så snällt i sin pappas famn och jollrade på litegrann när sköterskan närmade sig med, inte en, utan TVÅ nålar. Jag och pappan pratade positivt och lugnt med lilla dottern och allt verkade lugnt tills sköterskan sticker i ena låret, Sally ser chockad ut, sårad och sviken, innan hon skriker som att jag slitit hennes hjärta ur kroppen. Tröstlöst gråter hon med stora tårar, så att hon skakar i hela kroppen och knappt får någon luft. När hon hunnit andas lite så sticker sköterskan i nästa lår och hon skriker om möjligt högre, gråter som hon aldrig någonsin gjort innan i sitt liv. Mitt hjärta krossades till smulor och jag kunde knappt hålla tillbaka tårarna när hon fick komma till min famn och jag försökte trösta den tröstlösa. Hon fortsatte gråta hjärtskärande i nästan en kvart innan hon somnade i min famn. Jag tänkte i mitt stilla inre att jag aldrig skulle släppa henne igen och jag gick omkring på hälsocentralen med denna lilla ledsna dotter närmast mitt hjärta. Hade någon kommit fram och sagt något då så hade jag morrat och fräst om jag kunnat. På vägen ut från byggnaden gråter jag hejdlöst med en sovande Sally i min dotter och fick en konstig blick av en kvinna som frågade efter vägen.

Nu under kvällen har hon haft feber för första gången och gråtit en hel del, pappan fick äta med en hand under middagen och jag fick sen sitta med henne nära-nära. Nu har hon somnat och jag hoppas hon sover gott och vaknar till en bättre dag imorgon. Jag förstår nu ännu mindre hur människor kan misshandla barn... Nästa vaccinering så åker Jonatan själv!