sascha

Trots att jag inte jobbat måndagmorgon på mycket mycket länge, så har jag kvar känslan av söndagsångest och tristess, blandat med rastlöshet. Den känslan som bara söndagskvällar kan erbjuda. Inget känns kul, inget känns bra och ensamheten regerar. Men, får väl rycka mig i kragen och spela lite dataspel, ett spel som förmodligen passar barn bättre men som jag gillar. Jag som inte roas av att skjuta ihjäl folk, leva i fantasivärldar med monster utan hellre är en cell som äter grönsaker i vatten och så småningom får dansa inför andra varelser. Att roa mig är ganska simpelt, även om jag ikväll känner mig ledsen, less och trött.

Jag jobbar så sällan på mitt kioskjobb att det händer nya saker mellan varje jobbtillfälle. Idag när jag tog på mig skjortan så höll den på att sprängas, mina bröst såg mjölkstinna ut och min mage höggravid. Dessutom hade mina värsta farhågor besannats när jag kommer på jobbet och får se att det numera är huvudbonad som gäller. Keps är inte mitt bästa plagg och dessutom har jag ont i huvudet nu.

Jag har framgångsrikt lyckats blunda inför det faktum att jag skulle må bra av att gå ner lite i vikt, "man lever bara en gång" har upprepats som ett mantra i mitt huvud under sommaren. Hur jag lyckats blunda inför detta är otroligt när jag igår plötsligt la märke till allt som handlar om kvinnors kroppar och vikt. Halva aftonbladets sida handlar om vikt, viktklubb, kändisar som bantar eller inte bantar, gravida som ska banta (?!). På stan trängs reklam i skyltfönster om dieter och utrensningar inför det nya livet. Alla runt omkring pratar om sina nya liv med nyttigheter, träning. Varje höst börjar jag också sådana projekt. Orkar jag stå emot vikthetsen detta år och inse att jag är en rund och frodig kvinna som får acceptera min lott i livet? Eller ska jag också börja äta nyttigare och springa tills blodsmaken uppträder och sen ge upp efter en månad och bli besviken? Hm, har inte bestämt mig än...

Rastlösheten och känslan av att vara en andra klassens medborgare har totalt tagit över min kropp numera. Att vakna lite lagom irriterad, gnälla på sambon över meningslösa saker och diskberg. Sedan reta sig på det mesta, gå runt i lägenheten och säga "jävlar" och "helvete" i varannan mening. Därefter spendera timmar vid datorn, funderande över livet och sucka högt och offeraktigt för mig själv. Detta är inte att rekommendera, det får en att må snäppet sämre över arbetslöshet och ännu mer rastlös. Jag gick till min mor och åt middag, smittade min bror med Facebook-feber och därefter gick jag med en beställning McDonalds till Frösön. Nu sitter jag här vid datorn igen. Rastlös och bedrövlig. Imorgon är den första dagen i resten av mitt liv!

För en vecka sedan var hålet i mina enda respektabla jeans ett faktum. Det bleka lårfläsket letade sig frenetiskt ut och skapade en lysande fläck mellan mina ben. Insikten om att jag var tvungen att ge mig ut i klädesbutiker gjorde mig kallsvettig. På den tiden en mediumstorlek passerade över mina lår var det en fröjd att shoppa, men nu är detta tio år sedan.
Jag gav mig in på de hippaste, mest moderiktiga butikerna med en målinriktad blick och drog åt mig av de största storlekarna. Vandrade in i provrummet med ett svagt hopp om mirakel. Med svetten rinnande försökte jag tvinga min underkropp in i dessa byxor, med mycket uselt resultat och med gråten i halsen. Väl ute på gatan igen så svalde jag min stolthet och besökte vad jag anser är en butik för äldre damer och de som inte bryr sig om vad de klär sig i. Mycket noggrant gick jag igenom utbudet och valde ut de som såg minst bedrövliga ut, köpte det minsta paret jag kom i och gick hem med en sorgblandad glädje. Så, ser ni någon ute på stan i helgen som är smått blå i ansiktet och ser plågad ut, så kan det vara jag med mina nya, svinigt tighta jeans som inte riktigt passar för min åldersgrupp.

Min yngsta lillasyster är 20 år. Jag är äldst med mina 26.
Igår skulle vi hämta packning hos en väninna till min syster, jag kliver in i lägenheten och en pappa till min systers väninna hälsar på mig med orden: "Jaha, det är du som är mamman". Han trodde alltså att jag var min systers mamma. Hur gammal ser jag ut efter de senaste dagarnas slit? Min reaktion var dock att skratta och det har jag gjort sen dess. Det gäller att se på livet med lite humor, trots att jag ser ut som en 40-åring.

Min dygnsrytm är helt fucked up och jag borde verkligen vända tillbaka dygnet, men sedan skolan slutade i maj har jag mer eller mindre varit vaken varje natt och sovit länge varje morgon/dag. Det är jobbet som jag har, som envisas med att behöva mig på nätterna och därför fortsätter jag leva så när jag inte jobbar. Dessutom är jag på topp vid denna tid på dygnet, min kreativitet vaknar och jag är tillfreds med det mesta. Tidiga morgnar får mig att vilja dö, vilja säga tack och adjö. Men jag saknar dagsljus och aktivitet. Imorgon ska jag kliva upp tidigt, halv tolv är planen! Dessutom är planen att minska på kroppsmassan genom löpning framöver hösten. Jag tror på mig själv, jag gör det... Eller?

Ok, träningsvärken är verklig. Även om jag väckt en lust, om än liten, att springa mera. Det är tungt att springa, med kroppen studsande i enorma proportioner. Inte bara brösten, som var fallet när jag var 17 och sprang, utan exakt hela kroppen. Spänsten som fanns i yngre år har definitivt försvunnit, men jag kämpar vidare, tar mig i kragen och studsar vidare. Ser ni en oformlig, studsande kvinna som flåsar och är högröd i ansiktet så vinka gärna. Jag kommer dock förmodligen inte se något eftersom jag är så fokuserad och endast ser målet.

Jag har just kommit hem från jobbet och inser hur mycket det är jag missar när jag jobbar helger och nätter. Tremånadersdagen sedan jag blev tillsammans med min kära har passerat, utan att jag ens hunnit träffa honom, kyssa honom. Vännerna och kärleken har varit ute och svirat, utan mig. Dessutom fick jag nyss reda på att jag missade att få träffa snygg-Nils från Kustbevakarna live. Fuck! Nej, man borde inte jobba!

Nog för att det är istidskänsla idag, men i helgen var det varmt och med värmen kommer någonting annat. Pojkar i åldern 12-18. De hänger i gäng, kastar flaskor, brölar, cyklar runt och skriker efter människor. Det är som att de alla legat i kokonger under vintern som nu kläckts och dessutom förökar de sig utan andras inblandning. Som en riktig science fiction... Som den uppenbara tant jag stundtals är så är jag rädd för dessa varelser och vet inte alls hur jag ska bemästra dem. Vitlök, krucifix, vapen?

Jag avskyr kvällar som ikväll, när allt jobbigt liksom kommer ikapp, tränger in i medvetandet och gnager på själen. Att jag ligger många tusen back inför kommande månader, att jag inte vet hur jag ska få tag i pengarna. Att min framtid är oviss och att jag behöver ett jobb, helst igår. Att jag egentligen inte har nån lägenhet från första juni och att jag har ett examensarbete som inte skriver sig på egen hand. Helt plötsligt kom vardagen ikapp mig och det kryper i kroppen, jag får svårt att andas och vill gråta i timmar.

Det är tur att jag har mitt solsken genom molnen, mannen som alltid kan få mig att le och tänka på annat. Han som kysser bort mörka moln, ångest och oro. Som står ut i min negativa sfär och ger mig perspektiv på saker och ting. Tack, hjärtat!!

Solen skiner från en klarblå himmel, värmen märks tydligt och människor ler oförklarligt. Våren är här och det spritter i varje del av mig. Som en påföljd så dyker de upp i var mans och kvinnas hand, de djävulska glasspinnarna. De får mig att rysa, vilja kräkas och jag vill förbjuda dem. En hemsk tid väntar...