sascha

Ni vet att jag har börjat använda er, mina bloggvänner, som att ni vore mina alldeles egna, nära vänner? Så fort jag hamnar i en diskussion angående barn, roliga händelser eller vad det nu än må vara, så säger jag: "Ja, men det är som en tjej jag känner via bloggen.... " eller "Precis så hade min bloggkompis det....". Bara så att ni vet att ni betyder mycket!

Min frånvaro beror på min nacksmärta och att jag lever på starka värktabletter som får min värld att snurra. Jonatan är hemma och tar hand om dottern då jag inte kan lyfta henne, och jag går omkring i ett rus och vilar mycket.

Så, vad hände med min nacke då? Efter att släkten samlats för att överraska ett födelsedagsbarn i fredags så satte jag mig fridfullt i en soffa, med ryggen åt festligheterna. Jag sitter där i godan ro och hör hur barnen busar runt och nör jag minst anar det så kommer det en 7-årig kusin flygandes. Och landar på mitt huvud så att min nacke hastigt trycks framåt och det krasar som torr pasta när den bryts. Först blir jag chockad men jag känner ingen direkt smärta. Dagen efter är jag stel och har ont men tänker att det snart ska gå över. Söndagen är värre och måndagen djävulsk, då jag vaknar av att det sticker i armarna och ner i ryggen. Tankarna går och jag misstänker att jag brutit nacken och kommer att dö. Tisdagen sväljer jag min stolthet och åker till en flummig läkare som ger mig starka tabletter och skickar mig vidare till röntgen. Efter att de konstaterat att det inte finns skelettskador, men att det är rejält svullet så åker jag hem och får rådet att vila och låta bli lyft. Vilket är svårt när man har en vild bebis här hemma, tur att pappan kan vara hemma. Jonatan är min idol och han tar hand om mig så bra. Tacksam är ordet! Nu försöker jag överleva och bli bättre genom vila och tabletter...

Skulle så gärna vilja skriva något gulligt inlägg om Alla Hjärtans dag och hur jag städar, planerar och ska överraska mannen. Men, det kommer inte att ske. Istället ska jag springa efter "Den galna bebisen" hela dagen och vaka så vi slipper fler blåmärken och skador. Jag har en liten känsla av 'Varför?' idag...

Varför...

har jag så ont i nacken att jag knappt kan röra mig?
orkar jag inte städa denna svinstia?
kan inte Sally sova längre än 30 minuter i sträck?
blir aldrig hemmet barnsäkert, hur mycket jag än går och säkrar?
är dagarna så långa?

Så, jag bjuder på en dålig dag i det Erikssonska livet!

Jag har den senaste tiden insett ett problem. Jag har verkligen noll avståndsbedömning, noll mängdbedömning och ja, överhuvudtaget noll bedömningsförmåga. Om någon undrar hur långt något är så snackar jag bort det eller gör en kvalificerad gissning som oftast visar sig diffa enormt mycket. Jag kan helt enkelt inte se det!
Om jag kör bil så törs jag aldrig köra ut från en utfart om det ens syns en bil, för jag kan inte tänka om jag hinner före eller inte, därför står jag kvar. Ibland tutar människor på mig och jag skäms, men vad fasen ska jag göra?! Självklart är detta inget stort problem, men störigt är det! Kanske är detta anledningen till att folk alltid tycker att jag överdriver?!

Idag tog jag och Sally bilen och drog ut på landet, för att hälsa på en god vän och hennes barn. Det är så härligt att prata med någon som aldrig dömer, som säger vad hon tycker och som jag vet aldrig skulle vända mina ord emot mig när jag inte hör. Dessutom var det oerhört fint att se hennes snart 11 månader gamla son försöka lyfta upp Sally, så att hon också kunde prova att gå. Gick sådär, Sally är inte inne på att gå ännu.

Vad som slog mig på hemvägen var mina svordomar åt andra bilister. För några år sedan svor jag åt människor som körde sakta. Jag är ett perfekt exempel på vad som i USA kallas 'road rage', då jag blir så arg när jag kör bil. Hur som helst, jag klagade alltid på människor som var ute och "söndagsåkte", förstörde trafikrytmen med sitt saktmod och hatade människor som låg strax under hastighetsgränserna eller till och med strax över. För mig var 90-skyltarna lika med 119-skyltar. Men idag så kommer jag på mig själv att ligga under hastighetsgränserna, sucka högt åt människor som låg nära bakom mig och svära högt när de körde om mig, säga för mig själv "Jaha, du hade bråttom du". Vad hände liksom? Är det barnet som sitter bredvid mig som skapat detta eller är jag bara gammal?

Det har varit halvdant bloggande från min sida de senaste dagarna. Mycket tack vare att dottern varit förkyld och krävt en hel del uppmärksamhet, samt att hon är snabb som vinden och det inte går att släppa henne för mer än några sekunder innan hon försöker gnaga sig igenom sladdar, slita ur tv-spelet och äta upp blöjpåsen. När vi badar så tar hon tag i badbaljans kant och drar sig upp på knä, sen gör hon volter ibland när hon försöker sätta sig upp från krypställning. Dessutom har jag besökt den lokala revyn, vilket var oerhört roligt. Snacka om att investera pengar väl, något som jag borde göra oftare.

Apropå investerat pengar, så har jag anmält mig till högskoleprovet. Det blir då andra gången jag gör det, men jag misstänker att det inte kommer att gå lika bra denna gång då jag inte alls är inne i "tänket".

För det tredje så är det bestämt att jag börjar jobba den 1 mars, och Jonatan byter av mig som föräldraledig. Det känns riktigt bra även om jag fick en släng av panikångest när jag insåg att jag kommer träffa Sally bara någon timme per dag. Men nu är det Jonatans tur...

Alltså, jag läser varken modebloggar eller blondinbloggar, får inte ut så mycket av det. Men nu läste jag att Kissie (Sveriges största blogg?) äter barnmat som bantningskur... Då var jag bara tvungen att kolla in hennes alster. Läser då att hon äter en halv barnmatsburk till lunch!! Sallt äter nästan en hel. Undrar när Sally går om henne i vikt?! Intelligensen verkar redan vara över Kissies nivå... Stackars förvirrade bloggflicka!