sascha

Idag tog jag och Sally bilen och drog ut på landet, för att hälsa på en god vän och hennes barn. Det är så härligt att prata med någon som aldrig dömer, som säger vad hon tycker och som jag vet aldrig skulle vända mina ord emot mig när jag inte hör. Dessutom var det oerhört fint att se hennes snart 11 månader gamla son försöka lyfta upp Sally, så att hon också kunde prova att gå. Gick sådär, Sally är inte inne på att gå ännu.

Vad som slog mig på hemvägen var mina svordomar åt andra bilister. För några år sedan svor jag åt människor som körde sakta. Jag är ett perfekt exempel på vad som i USA kallas 'road rage', då jag blir så arg när jag kör bil. Hur som helst, jag klagade alltid på människor som var ute och "söndagsåkte", förstörde trafikrytmen med sitt saktmod och hatade människor som låg strax under hastighetsgränserna eller till och med strax över. För mig var 90-skyltarna lika med 119-skyltar. Men idag så kommer jag på mig själv att ligga under hastighetsgränserna, sucka högt åt människor som låg nära bakom mig och svära högt när de körde om mig, säga för mig själv "Jaha, du hade bråttom du". Vad hände liksom? Är det barnet som sitter bredvid mig som skapat detta eller är jag bara gammal?