sascha

Min frånvaro beror på min nacksmärta och att jag lever på starka värktabletter som får min värld att snurra. Jonatan är hemma och tar hand om dottern då jag inte kan lyfta henne, och jag går omkring i ett rus och vilar mycket.

Så, vad hände med min nacke då? Efter att släkten samlats för att överraska ett födelsedagsbarn i fredags så satte jag mig fridfullt i en soffa, med ryggen åt festligheterna. Jag sitter där i godan ro och hör hur barnen busar runt och nör jag minst anar det så kommer det en 7-årig kusin flygandes. Och landar på mitt huvud så att min nacke hastigt trycks framåt och det krasar som torr pasta när den bryts. Först blir jag chockad men jag känner ingen direkt smärta. Dagen efter är jag stel och har ont men tänker att det snart ska gå över. Söndagen är värre och måndagen djävulsk, då jag vaknar av att det sticker i armarna och ner i ryggen. Tankarna går och jag misstänker att jag brutit nacken och kommer att dö. Tisdagen sväljer jag min stolthet och åker till en flummig läkare som ger mig starka tabletter och skickar mig vidare till röntgen. Efter att de konstaterat att det inte finns skelettskador, men att det är rejält svullet så åker jag hem och får rådet att vila och låta bli lyft. Vilket är svårt när man har en vild bebis här hemma, tur att pappan kan vara hemma. Jonatan är min idol och han tar hand om mig så bra. Tacksam är ordet! Nu försöker jag överleva och bli bättre genom vila och tabletter...