sascha

Jag säger det ofta, och säger det igen, att jag träffat mannen som jag alltid drömt om. I de ensamma stunderna som förekommit i mitt liv och när jag längtat som mest har jag fantiserat om en kille som är som han.

Någon som är intresserad, lyssnar och frågar om hur jag mår och tänker. Någon som älskar mig genuint, i alla möjliga situationer och som skrattar åt mig när jag är barnsligt tjurig och tycker synd om mig själv. Någon som förstår mig när jag har dåliga dagar och känner mig allmänt fel på jorden. Någon som får mig att skratta i de mest tunga lägen och är ärlig ut i fingerspetsarna. Någon som visar de känslor han har, pratar om dem och analyserar dem. Någon som ber om ursäkt för små missöden, trots att det är pinsamt och jobbigt och inte drar sig undan i en obehaglig tystnad. Någon som talar om för mig hur vacker han tycker att jag är och ser kärleksfullt på mig när jag har mina egenheter för mig. Någon som kan och vågar kritisera mina svaga sidor och modemissar och står för det, trots sura miner från mitt håll. Någon som får mig att våga, älska, släppa taget. Någon som får mig att glömma tid och rum, nycklar och mobil utan kontroll. Någon som kan klia min rygg i timtal, just för att jag njuter av det och kyssa hela min kropp som att den vore gjord av socker och kunde rasa samman vid beröring. Någon som får mig att vibrera av längtan, lust och enorm kärlek. Någon som är som mig, fast en annan. Någon som kokar kaffe på morgonen och bär till sängen, kysser mig på pannan och ser kärleksfullt på den rufsiga, mulliga, morgonsura varelse jag ändå är. Någon som har funderingar över världen, företeelser och är intelligent att diskutera med. Någon som får mig att ompröva mina åsikter, testa nya tankebanor och våga ändra på mina hårt impregnerade värdegrunder. Någon som leker med mig, jagar mig skrattande och kittlar mig. Någon som får mig att studsa av lycka, skapar pirret i magen och ändå tryggheten inombords. Någon som han, som älskar mig mest när jag förtjänar det minst och ändå behöver det bäst!

Dagarna flyter på med den ena härliga upplevelsen efter den andra, att vara kär i någon är bättre än vad jag ens kunnat drömma om. Kvällens bilbingo slutade utan vinster men vad gör det när Pragresan är bokad för mig och min kära. Och, dessutom är det bestämt att jag ska bli sambo. Det känns nästan för bra för att vara sant! Jag blir mer kär och lycklig för var dag som går. Hur kan livet vara så här bra?! Önskar er alla den lycka som jag nu får uppleva...

En av de mysigaste detaljerna med att ha en pojkvän är att få vakna i hans famn, känna hans lukt och hans andning mot mitt hår. En av de mindre mysiga detaljerna just nu är att han är innehavare av en skranglig 90 cm bred säng. Och då ingen av oss är anorektiska cirkusartister så fungerar det inte i längden att sova i den smala sängen tillsammans. Resultatet vid försök har blivit att jag vaknat upp på golvet. Så numera turas vi om att sova i soffan. Det känns som att jag sover hos en kompis eller att vi är osams, även om jag kryper ner hos honom när vi vaknat. Gode gud, ge oss en bredare säng, mera mys och mera känsla av att vi är tillsammans och inte halvdana polare.

Tankar om framtiden är vad som snurrar mest i mitt huvud för tillfället. Hur ska min framtid se ut? Det är ju nämligen bara jag som kan välja vägen jag ska vandra på, och jag hittar fasen inte i den enorma dimma som brett ut sig. Det är väl som 26-åring dags att bestämma sig för vad jag ska syssla med. Trots att jag har förmodligen världens bästa karl vid min sida och alla möjligheter i världen så är det svårt att välja. Som en vän sa idag: "Funderar du på om du ska gifta dig eller skjuta dig?" Det är väl ungefär så. Fast nej, inget av föregående alternativ är aktuella för tillfället. Jag väntar tills mannen kommer hit och kryper in i hans famn så försvinner alla funderingar och det är bara nuet som gäller.
Tack för att du finns!

Min älskade gjorde min födelsedag till en alldeles speciell dag. Han visade upp sin enormt kreativa sida, att han lagt ner tid, kärlek och pengar på de presenter han gav mig. Till saken hör att ribban är rätt hög just nu och han fyller år nästa vecka. Jag har drabbats av en oerhörd prestationsångest och vill ge han det allra bästa, vilket jag självklart inte kommer på vad det är. Hjälp! Vad ska jag hitta på till honom, som är kärleksfullt, kreativt och fint?

Idag kom jag hem med förväntan om att en snygg man skulle vänta på mig, men upptäckte snart att hans skor var borta och jackan likaså. Jag gick den sedvanliga rundan genom lägenheten, packade upp matvaror, tryckte igång radion och gick in i badrummet. Ser direkt att duschdraperiet inte är på sin rätta plats och jag går utan vidare eftertanke fram och drar i det. Fram tittar min snygga pojkvän och skrämmer mig halvt ihjäl... Mitt hjärta höll allvarligt talat på att hoppa ur kroppen. Humor på hög nivå!

Ikväll fick jag ett ärofyllt uppdrag. Att klippa min pojkväns hår! Inte utan tvekan från min sida, då jag inser att jag står som främst ansvarig för resultatet. Jag klippte noggrant och försökte få till det så bra som möjligt, jag var djupt koncentrerad på håret och hade svårt att konversera. När det var klart så tittade han upp och jag möts av den vackraste synen. Han blev så snygg att jag tappade andan innan jag började fnittra okontrollerat och studsa upp och ner i hela lägenheten som ett barn. Han är nyklippt, så sjukt snygg och bara min!!

Det är intressant hur fort det går att vänja sig vid en ny situation. Jag som varit ensam i flera år och endast saknat närhet i allmänhet tidigare, har nu blivit en sucker för en viss mans närhet, min alldeles egna till och med. Fastän det bara gått timmar sedan jag fick njuta av honom och hans uppenbarelse så känns det tomt vid min sida. Att frånvaron av hans leende kan vara så grå och trist, att hans skratt inte hörs är en tystnad så total och hans läppar mot mina känns så nära men ändå så långt borta. När vi är tillsammans går tiden så fort, en timme är en minut som sveper förbi. Nu däremot går tiden i slowmotion och jag ska lägga mig i en säng som känns oändligt tom och ödslig. Ingen som drar mig tätt intill och får mig att önska att tiden ska stanna och ingen som håller mitt intellekt vid liv med de nattliga samtal som alltid uppstår. Det är tomt utan honom och jag förstår inte hur jag kan sakna, redan efter några timmar, men det gör jag...

När en halvnaken man lagar mat i ditt kök och vänligt erbjuder dig att vila en timme. När han sedan väcker dig med mjuka ord om att maten snart är klar, men att du kan ligga och se på tv en stund. Han bjuder dig till ett bord dukat med förrätt, tända ljus och nedsläckt omgivning. Han serverar dig en spännande middag som du aldrig ätit förut, förklarar hur du ska äta den på bästa sätt och ger dig en helt ny upplevelse. Du blir uppassad som en drottning, omhändertagen som aldrig tidigare och du känner värmen inombords växa till oanade höjder. Ja, då är livet ungefär så bra som det kan bli...

I den stund jag tillkännagav mig som en flickvän så började mystiska saker ske kring mig. Killar som inte hört av sig på månader börjar smsa och ringa, tidigare ointresserade män ler och pratar med mig ute på lokal och jag blir till och med tillfrågad om att byta nummer. Vad är det för syndrom? Varför blir det alltid så?
Jag svarade artigt men bestämt att jag numera är upptagen och är jädra nöjd med det. Så det så!

Igår började jag frysa så att jag skakade, min näsa producerade snor, mina ögon började rinna och min kropp värka. Förkylningen var ett faktum så att jag skickades vänligt men bestämt hem från praktikplatsen med en order om att vila. I min osexiga situation så kom min pojkvän (har jag nämnt att jag har en sån nu?). Han fixade te åt mig, kramade mig och pussade mig trots att jag såg döende ut. Han tycker om mig... Och jag kan tänka mig fler sjukdagar. Idag är det lika tungt att vara Sara, men det gör inget. Jag gillar mitt liv ändå, mitt nya liv som flickvän, dock förkyld och bedrövlig.