sascha

Idag är det tre år sedan jag skälvande ändrade status på Facebook till "In a relationship", tre år sedan jag var osäker på framtiden och om jag skulle våga inleda en relation med den fantastiska killen som jag hade träffat. Jag var rädd för besvikelser och att bli sårad, för att mitt hjärta skulle krossas till småbitar. Men jag vågade, och jag vann! Tre år senare har vi en familj, en ljus framtid och kärlek. Ibland överväldigas jag av tacksamhet när jag tänker på vad jag hade då och vad jag har nu...

Det är dock inte alltid jag är så tacksam, speciellt inte eftersom jag är Europas mest lättirriterade människa vad gäller småsaker. I hemlighet påbörjade jag en lista för några veckor sedan, en lista över saker jag irriterade mig på under en dag. Den började med: Soporna är inte tömda, diskbänken är inte torkad, nappflaskan från igår är inte diskad. Sen strök jag över allting med hårda bläckpennedrag och skämdes lite över mig själv. Varför gjorde jag ens en sådan lista när jag borde göra en lista över allt som är bra med honom.

Som att han alltid hyvlar osten rakt, inte gräver i smöret, aldrig lämnar toalettringen uppfälld, ser till att jag får sova på nätterna nu när jag jobbar, att han lagar mat till dottern som hon gillar (till skillnad mot min mat som hon ratar), att han alltid lyssnar på mig vad det än är jag vill prata om, att han är ärlig och trogen, älskar mig trots mina brister och ibland extremt korta stubin. Att han är känslosam och aldrig döljer sina tankar, kliar mig på ryggen varje kväll, tar hand om vår dotter på ett utmärkt sätt och ger henne överdrivet mycket kärlek, har samma värderingar som mig och samma syn på barnuppfostran. Sen att han skulle dö för både mig och Sally vet jag, att han är lika glad och tacksam som mig över vår familj, att han aldrig ger upp när jag inte kan se ljuset, att han orkar med att kämpa för vår framtid. Att han fixar i vårt hem för att göra det hemtrevligt, mysigt och skönt att bo där och att vi tillsammans drömmer oss bort till sommaren. Hans skämt och upptåg som får mig att vika mig av skratt och översvämmas av glädje. Att han peppar mig att gå ut med mina vänner, ser till att jag får egentid och alltid gläds åt mig. Att han älskar samma saker som jag, hatar samma saker, har olika åsikter men tar sig tid att diskutera. Att vi är familjära och älskar att ha vänner och familj omkring oss, alltid öppnar vårt hem och välkomnar andra.

Jag skulle kunna sitta hela dagen och skriva, samt skämmas över att jag irriterar mig över småsaker. Egentligen är jag ju vansinnigt lycklig över att jag träffat Honom, han som är far till vårt barn och förhoppningsvis min blivande man (en liten hint, Jonatan). Tänk att jag hittade honom, han som jag ska älska och dela mitt liv med! Tre år kommer i slutändan vara ingenting av hela vårt liv tillsammans, men idag känns det stort!

Tack Jonatan!