sascha

Skolan har startat för mig igen och flummet är åter i mitt liv. Funderandet över mening, mål och metod är aktuellt än en gång. Från att ha varit en självständig och arbetande människa hela sommaren har jag återgått till en auktoritetsrädd flockmänniska med skolsalsskräck. Fick vår första läsuppgift idag och jag har svårt för att återgå till koncentration och studiero, dock var det ett stycke som fascinerade mig med en aning bedrövelse:

"Ett av de problem som människor har, är att vi innerst inne inte alls vill veta meningen med vårt eget liv eftersom vi då inte längre kan undgå att inse att vår nuvarande tillvaro är en blek skugga av alla de möjligheter som vi har. Vi är helt enkelt inte intresserade av att inse att när vi jämför vårt liv med det liv vi egentligen är skapta för att leva, att se hur torftigt vi har det. Vårt liv är inte ett liv i första klass; kanske lever vi inte ens i andra klass, som vi gick och trodde, utan till och med i tredje eftersom vårt liv innerst inne är tomt på kärlek, till oss själva, till livet och till andra människor. Insikten om att vårt liv inte har den mening det skulle kunna ha, att vi lever ett betydligt fattigare liv än vi skulle behöva, att det i grund och botten är vårt eget fel att vi slösar bort vår tillvaro och kanske till på köpet riskerar att fördärva det dyraste vi har, nämligen själva vår existens - den insikten är verkligen obehaglig."