sascha

Fastan verkar ha tagit hårt på mig denna första riktiga dag, tårarna bara rinner nerför kinderna och en enorm sorg har intagit min själ. Den känsla av ensamhet som annars ligger lite i bakgrunden och kliar har nu utvecklats till en överhängande ledsenhet som vägrar försvinna. Visste inte vem jag skulle kontakta, kände mig så ledsen att hjärtat värkte. Ringde då den som alltid funnits för mig i alla tider, min föredetta kärlek. Han lyssnar på mig och försöker få mig att förändra saker, kändes mycket bättre när jag pratat med honom. Han har ett varmt hjärta och jag tror innerst inne att han bryr sig om mig mycket, det värmer i denna kalla värld av hat, olycka och ensamhet....

Denna afton känns oviss, rastlös på samma gång som kroppen är trött. Antar att jag får lugna min rastlöshet och kika på TV och filosofera. Gråta en tår eller två, kanske.... Drömma om en oxfile-pizza och kebab....