Snabbare och bättre....
är mitt liv från och med idag. Pga mitt nyinkopplade bredband, vilket är en triumf för mig. Intressant att en sådan detalj kan förgylla min tillvaro, antar att jag är en hemskt ytlig människa....
Jag är utdömd av min föredetta, i allra högsta grad skulle jag lika gärna kunna vara död och begraven i hans ögon. Det svider, att förlora honom helt, att mista den människa som står mig närmast. Det är som om en del av mig försvunnit, frätts bort från mitt inre. Tomheten är slående och stark. Den äter sig in i min själ och omfattningen av denna brytning har inte ens börjat att uppfattas av min hjärna. Att man kan känna så starkt inför någon är otroligt och skrämmande. Kommer någon annan ens komma i närheten av mig på det sättet?
Vi har delar sorg och glädje i nästan sex år, nu är jag utelämnad till ensamheten och mig själv. Jag är inte så mycket värd i hans ögon just i detta nu och det är förståeligt. Möjligen är jag lika lite värd i mina egna ögon, vilket är nästan lika illa.
Vem ska nu ta hand om mig nästa gång jag snubblar över en reling och nästan slår ihjäl mig, nästa gång jag skär av översta spetsen på min tumme och nästan svimmar av allt blod. Vem ska ta hand om mig efter alla mina klumpiga olyckor, trösta min frusna själ och kyssa min hungrande kropp. Åh, vad saknad kan svida och bränna.....
Imorgon ska jag på Ingvar Kamprads underbara mecka Ikea. Ser fram emot detta med skräckblandad förtjusning och ser framför mig hur galna julklappsköpare slåss i gångarna och beter sig som rovdjur. Suck. Bara att ha is i magen och lugn i kroppen. Djupa andetag!! Jag ska köra en liten Ford i 40 mil på glashalka, vad jag förstår. Kan även det vara en upplevelse, förhoppningsvis utan olyckliga inslag.
Fredagkväll, ensam i min vackra, nu julpyntade lägenhet. Sanningen är svår, men jag är sanna mina ord en tragisk ung kvinna.
Hoppas att ni har det mer spännande alla män och kvinns...
Jag är utdömd av min föredetta, i allra högsta grad skulle jag lika gärna kunna vara död och begraven i hans ögon. Det svider, att förlora honom helt, att mista den människa som står mig närmast. Det är som om en del av mig försvunnit, frätts bort från mitt inre. Tomheten är slående och stark. Den äter sig in i min själ och omfattningen av denna brytning har inte ens börjat att uppfattas av min hjärna. Att man kan känna så starkt inför någon är otroligt och skrämmande. Kommer någon annan ens komma i närheten av mig på det sättet?
Vi har delar sorg och glädje i nästan sex år, nu är jag utelämnad till ensamheten och mig själv. Jag är inte så mycket värd i hans ögon just i detta nu och det är förståeligt. Möjligen är jag lika lite värd i mina egna ögon, vilket är nästan lika illa.
Vem ska nu ta hand om mig nästa gång jag snubblar över en reling och nästan slår ihjäl mig, nästa gång jag skär av översta spetsen på min tumme och nästan svimmar av allt blod. Vem ska ta hand om mig efter alla mina klumpiga olyckor, trösta min frusna själ och kyssa min hungrande kropp. Åh, vad saknad kan svida och bränna.....
Imorgon ska jag på Ingvar Kamprads underbara mecka Ikea. Ser fram emot detta med skräckblandad förtjusning och ser framför mig hur galna julklappsköpare slåss i gångarna och beter sig som rovdjur. Suck. Bara att ha is i magen och lugn i kroppen. Djupa andetag!! Jag ska köra en liten Ford i 40 mil på glashalka, vad jag förstår. Kan även det vara en upplevelse, förhoppningsvis utan olyckliga inslag.
Fredagkväll, ensam i min vackra, nu julpyntade lägenhet. Sanningen är svår, men jag är sanna mina ord en tragisk ung kvinna.
Hoppas att ni har det mer spännande alla män och kvinns...
Kommentarer
Trackback