Jag ska ta det från början...
2 år sedan satt jag höggravid på BF-dagen och försökte locka ut ett barn som jag skulle få tillsammans med den man jag älskade.
Idag sitter jag som singel, efter att rätt nyligen ha brutit en förlovning och förstört något som förmodligen skulle blivit en helt okej framtid. 34 kilo lättare till själ och kropp. Lika osäker inför en ny roll och kanske lika rädd.
Jag ska ta det från början...
Jag fyllde 30 för drygt en månad sen och var sådär äckligt kaxig över min icke-existerande kris inför att min ålders första siffra byttes från en tvåa till en trea. Bara några dagar efter denna övergång så började en klump i min mage att växa, ni känner igen den som orosklumpen. Den malde och malde, mina nätter blev sömnlösa, mina promenader snabbare och min matlust mindre. Jag kunde inte sätta fingret på vad det var, det brände i mig av tankar som "är det här allt?" "blir det inte bättre än så här?" "ska det vara så här resten av mitt liv?" "VEM ÄR JAG OCH VAD VILL JAG?". För vissa förklarade jag att jag helt enkelt hade en ålderskris. Men snart växte tvivlen kring min kärleksrelation, tvivlen kring det ståndande bröllopet och framför allt tvivlen kring mina känslor.
Efter ett stort antal sömnlösa nätter, en hel del frånvaro från hemmet som en slags flykt, så insåg jag att mina känslor för min dåvarande, blivande man var starka, men inte på rätt sätt. Han är för alltid den snällaste, bästa, roligaste och mysigaste killen. Han är den absolut bästa pappa jag kan tänka mig till vårt barn och han kommer alltid att vara det. Men för min del saknas det något, jag kan bara inte fortsätta genom att ingå äktenskap, lura mig själv, honom och alla andra inblandade. Jag tog beslutet, att fortsätta livet ensam!
Det har inte varit lätt, men inte heller svårt när jag väl erkänt för mig själv hur läget ligger till och hur jag verkligen känner. Jag vill inte "nöja mig" med de känslor som fanns. Det är inte rätt mot honom, mot mig och allra minst mot Sally. Hon förtjänar lyckliga föräldrar!
Nu väntar en osäker framtid, jag söker lägenhet och en helt ny vardag. Ett helt nytt liv!
ojdå.. de kom faktiskt rätt oväntat.. för en totalt ovetandes :-P
men jag hoppas ni båda blir lycklig(are) även om det må va på varsitt håll.. och du, 30 är väl inte såå farligt va? jag är där om 2 år och de känns inte så hemskt..men jag lär väl hinna krisa innan dess. just nu är livet mer än dimma :-P
Du är stark Sara som tar ett beslut som detta. Att våga känna efter och att våga agera. Det finns säkert många åsikter och mycket tyckande men lita till ditt val. Naturligtvis är detta tråkigt för alla men jag måste berätta att jag anade något under vårt besök hos er. Du tyckte att det var jobbigt att vi kom (min tolkning) och "klimatet" hos er var tungt så redan när vi kom ut så uttryckte jag till min man att något var fel men att jag inte kunde säga vad det var. Nu vet jag/vi. Som Sallys mamma har du en stor plats i våra liv oavsett och det vill jag/vi att du ska veta. Vi önskar dig all lycka till och du får gärna höra av dig via mail om du har lust. Du har ju min mailadress. Varm kram till dig// Tina
Livet är så ibland. Jag var i samma sits i vintras. Fast jag var inte den som avslutade våran relation. Utan han. Det var han som ville "leva ensam" (han fyllde 30 år förra året...?!) Sen att det en vecka senare som jag flyttat ut, flyttade in en ny tjej säger ganska mycket om att han kanske redan visste vad han ville ha. Inte mig...
Men singellivet och varannan-vecka-mamma är spännande det med. Livet blir bättre Sara!
*skickar en stor kram*
Känner igen vartenda ord du skriver o hur du känner/kände....EXAKT på pricken va det för mej med när ja bestämde mej för att skiljas från barnens far ....hur jag kände o typ är det så här de kommer att bli etc etc....tränade som, en dåre,rasade i vikt...
Man måste göra det som känns bäst...å i slutändan så blir det oftast bra/bättre
kram Susanne
Tittar in här någon gång ibland, men det var länge sedan sist nu. Det var verkligen tråkigt att höra! Men visst, det enda rätta är att följa sina känslor och det kommer att bli bra för er alla även om det inte blev som ni tänkt er. Vi tänker på er! Många kramar från Therese, Johan och Lukas