Jag känner mig besudlad!
Nej, ingen fest denna helg, ingen melodifestival trots att jag är fullt uppdaterad via Facebook. Istället spenderar jag helgen med att vara sjuk, tycka vansinnigt synd om mig själv och svära över måstet att kliva upp med sitt barn på morgonkvisten. Visst, hon är en jäkla söt unge när hon ropar "Mamma komma", när hon smeker mig över kinden av sympati när jag är sjuk, när hon säger att hon älskar mig så slår hjärtat hårdare än på en nykär tonåring. Men, kan avkomman ta en freaking sovmorgon nån gång, förslagsvis på helgerna?!
Av misstag slog jag över till ettan idag och råkade till min förfäran se en vidrig varelse som döpt sig själv efter en gul (grön/brun ibland) frukt. Ibland önskar jag att jag kunde spola tillbaka tiden, ungefär som när du råkar se en äcklig bild som du förtvivlat försöker glömma. Jag känner mig besudlad!