sascha

De som säger att graviditeten är underbar och att de aldrig mått bättre, jag vet inte riktigt vad det är de upplever, men det är inte samma sak som mig i alla fall. De första veckorna var jag så nedstämd att jag trodde att jag behövde besöka psykakuten och få hjälp, att dessutom vara illamående, trött och drabbas av humörsvängningar var ibland för mycket. Nu (20+6) mår jag fantastiskt bra psykiskt och illamåendet är nästan helt borta. Det enda som är mitt konstanta sällskap är tröttheten och humörsvängningarna, vilket ibland tar sig löjliga uttryck. Som häromdagen då jag satt naken på sovrumsgolvet och grät högljutt och hulkande som ett barn, bara för att kläderna inte var i ordning. Jag beundrar Jonatan som står ut med mina tårar och känslosvängningar...

Men allt är värt det när jag känner lill*n sparka och leva runt, när jag inser att vårt barn växer till sig i min mage och att vi i juni äntligen ska få träffa det lilla pyret...