sascha

Efter en lång arbetsdag och 25 minuters väntande på bussen var mitt humör inte på topp, men jag ansträngde mig ändå genom att le mot den rundnätte, äldre mannen bakom ratten och utbrast ett glatt och högljutt hej. Ett surt mumlande var vad jag fick tillbaka och innan jag hunnit gå två steg så gasade gubbfan på så att jag snubblade in på första bästa säte med huvudet före. Därefter tvärnitar han vid nästa busshållplats och gasar därefter på igen som om han körde en döende människa i ambulans. Mitt humör var nära att rinna över och min ilska över bussåkandet kom till en punkt som jag knappt kunde hantera. Jag ville gå fram till den bistra, otrevliga och rallyälskande mannen och kasta mig över honom. Dra tag i de få gråa hårstrån han hade på huvudet och dunka hans huvud upprepade gånger mot ratten. Jag ville sparka honom i den överdimensionerade magen och skrika åt honom att vara trevlig mot passagerarna samt köra lite lugnare...

Jag gjorde aldrig det. Istället tänkte jag på hans fru som kanske rymt med Tv-licens-kontrollanten, hans avelshund som kanske visade sig vara homosexuell, hans dotter som kanske konverterat till islam och rymt till Afganistan och gift sig i en grotta. Hans vän som kanske snott alla hans pengar och sålt hans bil, hans arbetskamrater som kanske mobbar honom, kallar honom "tjockis" och "fetto" innan de stoppar ner hans huvud i toaletten varje rast. Nej, jag kom fram till att det är synd om mannen och till slut ville jag bara ge honom en kram. Jag gjorde inte det heller. Men det kändes bättre...