sascha

Idag har jag varit på begravning, en otrolig människa har gått ur tiden. En man som jag växt upp med, som en farbror. Många människor var där, sedvanligt klädda i svart och med en sorgsen min. Min oro var innan om jag skulle gråta väldigt mycket eftersom det påminner om min senaste begravning som var min pappas. Det gick väldigt bra tills en känd lokal finanspamp öppnade munnen och började sjunga på ett överraskande vackert sätt, då gick inte mina tårar att hejda. Mellan tårarna sneglade jag runt omkring mig och ser att hela den kvinnliga sidan av min familj gråter lika hejdlöst. Då började jag hickande skratta, just för att vi är som vi är. Känsliga, lätt berörda och gråtmilda. En fin dag med vackra inslag av ojämförbar sång à la Paul Potts, dikter och som jag tidigare nämnt en helt otrolig mängd tårar. Att jag sen fick lifta tillbaka till stan med en het hunk gjorde inte dagen sämre...