sascha

Det är otroligt intressant att komma underfund med vilka saker jag "går igång" på. Med "går igång" menar jag inte sexuell upphetsning utan en slags psykisk och fysisk blandning av upphetsning. Vilka är era så kallade Triggers (igångsättare)? Jag har ganska klar bild över en del av mina nu. Häromkvällen hade vi lite mingel med klassen och ledningsgruppen, eftersom jag har ett kontrollbehov har jag såklart full koll på vart i rummet samtliga befinner sig. Då ser jag direkt att en äldre man i min klass sitter ensam vid ett bord och fikar. Min puls ökar, jag känner ansvar för att ta med honom i gemenskapen och jag blir stirrig. Min koncentration på mina egna bordskamrater avtar och jag kan endast se honom. Detta är en av mina starkaste triggers, när någon sitter ensam.

Så, till en infekterad trigger. Allt som har att göra med min föredetta. Inte för att jag vill ha tillbaka honom eller känner kärlek, lust eller annat. Utan just för att det är han, jag vill vara en speciell kvinna för honom i alla tider. Eftersom vi är uppe i ett byte av lägenhet där hans signatur behövs så har vi mailkontakt där jag avslutar varje mail med: Kram Sara, som jag gör till samtliga vänner. Han avslutar dock varje mail med: Mvh, något som får hela min kropp att reagera. Jag får ont i magen, ilskan och hämndaktionerna rusar upp i mitt huvud och jag ser nästan suddigt. Dock tar jag mitt förnuft till fånga och intalar mig själv att detta är inget jag borde reagera på, svarar honom med samma gamla vanliga: Kram Sara. Som en vis vän sa till mig: Ont ska med gott bekämpas!

Den sista trigger jag tar upp idag är min enorma separationsångest. Det är separationernas tid för tillfället och människor som lämnar mig är flera än jag egentligen klarar av. Till att börja med har min älskade vän flyttat 40 mil norrut för att studera. I FEM ÅR! Jag hanterade det hela med att ta lite avstånd innan hon åkte och försökte bagatellisera saken i min egen hjärna. Vilket så klart slutade med en kraschlandning och mängder av tårar för min del.

Så till den mest aktuella separationen, min lillasyster. Hon har beslutat för att ta ett halvår i Asien för att resa runt, uppleva saker och leva livet. Vilket jag absolut förstår och stöttar, jag skulle själv vilja göra detta. Problemet är bara smärtan i magtrakten som dyker upp närhelst jag tänker på att hon åker på onsdag. Även detta har jag hanterat med en aning kyla och avståndstagande, men jag vet inombords att jag kommer att landa i en hög av tårar, snor och hulkande. Hon kommer saknas i vår familj och i mitt liv. Även om jag vet att hon återkommer så är separationsångesten stor. Jag älskar dig, syrran!