Men, inatt var jag rädd.
Inatt var jag rädd. Jag kände mig otrygg, utsatt och ensam. Efter en hård vecka blandad av ömhet och svårigheter så gick jag till en mycket kär vän, för mys med tända ljus och vänskap. Redan då ringde telefonen och jag tryckte bort samtalet, som jag alltid gör med samtal från denna person. Eftersom jag redan uppriktigt förklarat att jag inte på något sätt är intresserad av honom, alls. Hans personliga mognad ligger inte högt och jag kände redan innan en svag rädsla för honom. Trots detta så ringde han flertalet gånger, som han hade gjort i ett dygn redan. Vid midnatt skulle jag gå hem från min vän och märker då till min fasa en träpåk utanför min port. Mina tankar sätter genast igång och jag tog in den innanför porten och sprang upp till mig och låste dörren. Jag såg framför mig hur han slog in porten och kom in i fastigheten. Tankar kring att sova hos min vän flög förbi, men då vågade jag inte gå utanför dörren igen. Tills jag lugnade ner mig själv och insåg att jag skrämde upp mig själv en aning för mycket.
Men, inatt var jag rädd.