Året var 1996
Jag är som en gammal kärring, får skarpa känningar i min vänstra fotled så fort vädret förändras. Och inatt var det dags, en ilning genom foten talade om för mig att varmare väder var på väg. Mycket riktigt, vaknade av ett konstant droppande mot fönsterblecket. Antar att jag måste dela med mig av historien kring min brutna fotled.
Året var 1996, jag var 14 år gammal och stolt innehavare av en brandgul moped från 70-talet. Eftersom jag är uppväxt långt från stadens vimmel och kollektivtrafik så var det antingen ben, cykel eller i bästa fall moped som var fortskaffningsmedel. Mopeden var ett arvegods från min styvfar och lyckan var total när jag fick börja köra den, att den var vansinnigt ful spelade ingen roll alls. Skjutsade gärna mina vänner och åkte runt med grabbarna. På den tiden var det spännande och enormt intressant att vara med på festerna som anordnades i närmsta samhälle, på busshållplatsen. Inga Cosmopolitan eller fina viner utan folköl och hembränt var det som intogs. Efter en osmaklig grogg eller två skulle jag och min vän åka hem med min vedervärdiga moped, utan att ens kontrollera bromsen innan. Vid en fullkomligt rak sträcka körde jag i diket med min vän dinglande som en trasdocka bakom. Problemet var att vid nedslaget placerade jag min fotled mellan marken och fotstödet vilket innebar ett klart benbrott.
Benbrottet innebar ett halvt gipsat ben i över 8 veckor, ett våldsamt fall i en rulltrappa i ett varuhus nära dig samt en hel del smärta. Idag känner jag som tidigare sagt endast av frakturen vid värderombyte, jag och de äldre damerna i samhället.
Har idag skickat en jobbansökan, tycker själv att jag fick till den lite käck och annorlunda och hoppas på ett välbetalt arbete. Möjligheten att få pengar över börjar locka något enormt. Något annat som lockar är närhet och värme. Give it to me!
Året var 1996, jag var 14 år gammal och stolt innehavare av en brandgul moped från 70-talet. Eftersom jag är uppväxt långt från stadens vimmel och kollektivtrafik så var det antingen ben, cykel eller i bästa fall moped som var fortskaffningsmedel. Mopeden var ett arvegods från min styvfar och lyckan var total när jag fick börja köra den, att den var vansinnigt ful spelade ingen roll alls. Skjutsade gärna mina vänner och åkte runt med grabbarna. På den tiden var det spännande och enormt intressant att vara med på festerna som anordnades i närmsta samhälle, på busshållplatsen. Inga Cosmopolitan eller fina viner utan folköl och hembränt var det som intogs. Efter en osmaklig grogg eller två skulle jag och min vän åka hem med min vedervärdiga moped, utan att ens kontrollera bromsen innan. Vid en fullkomligt rak sträcka körde jag i diket med min vän dinglande som en trasdocka bakom. Problemet var att vid nedslaget placerade jag min fotled mellan marken och fotstödet vilket innebar ett klart benbrott.
Benbrottet innebar ett halvt gipsat ben i över 8 veckor, ett våldsamt fall i en rulltrappa i ett varuhus nära dig samt en hel del smärta. Idag känner jag som tidigare sagt endast av frakturen vid värderombyte, jag och de äldre damerna i samhället.
Har idag skickat en jobbansökan, tycker själv att jag fick till den lite käck och annorlunda och hoppas på ett välbetalt arbete. Möjligheten att få pengar över börjar locka något enormt. Något annat som lockar är närhet och värme. Give it to me!
Kommentarer
Trackback