Min inre resa har just börjat

Jag är nu hemma efter fyra stycken omtumlande och känslomässigt starka dagar, långt borta från civilisation. Det var länge sedan jag upplevde sådana starka känslor av hemlängtan, att bo tätt inpå ett gäng av nya människor utan möjlighet att försvinna till ett eget litet gömställe var mycket tyngre än vad jag ens fantiserat om. Försökte titt som tätt att smita undan till rummet, men känslan av befriande ensamhet infann sig aldrig. Som väntat anföll förkylningens plågor mig den första dagen, fick sova bort en större delen av dagen i feber, snor och halsont. När kvällen kröp närmare var jag rejält trött och lade mig längst upp i våningssängen i rummet som jag delade med tre andra kvinnor. Blev så snart jag somnade väckt av en tjej på grund av min oerhörda snarkning, som en beställning på posten när jag är förkyld. Min enorma försiktighet och ovilja att störa andra ledde till att jag inte kunde slappna och sova. Gick helt sonika ner till samlingsrummet och la mig i soffan, fick äntligen somna vid tretiden. 

Vaknade redan halv sex dagen därpå och sedan var det intensivt umgänge hela dagen i form av grupparbeten om roller och grunderna i gruppsykologi. Tankar om hur jag är som person i en grupp började röra sig i mitt huvud och nya inriktningar började så sakta röra sig inom mig. Regnet ackompanjerade mitt humör, regnet öste ner och funderingar snurrade runt i mitt huvud som vatten i en fors. Vi promenerade i regnet för att besöka Ristafallet som även det sammaföll med mina tankar och känslor. Somnade ovaggad den natten. 

Igår, onsdag så valde jag på grund av min förkylning bort fjällvandringen och stannade på gården med diverse lekar, tillitsövningar och andra sysselsättningar. Insåg då att jag har svårt att vara nära en annan människa, att se någon i ögonen under längre period är smärtsamt och startar obehagskänslor inom mig. Varför har jag ingen aning om och jag ämnar undersöka detta. Kvällen avslutades i en slags meditativ samvaro av gemenskap och flödande känslor. Kämpade emot in i det sista för att hindra mina tårar från att flöda i min känslomässiga förvirring. Detta visade sig vara stört omöjligt. Mina inre känslor tog överhanden och jag började gråta, gråta någon så otroligt att det tog ett tag att lugna ner mig och få bort den värsta klumpen i halsen. 

Idag packade vi ihop och städade för att återvända till skolan och en teaterföreställning i aulan. Inte vilken teaterföreställning som helst. Skådespelaren Benny Haag uppförde en monolog/pjäs om alkoholism som var så rörande och känslofylld att många av oss grät men jag lyckades bemästra min klump i halsen och höll emot tårarna. Väl hemma slocknade jag i sängen, nöjd av känslan av min egen säng, men förvirrad och psykiskt utmattad. Min inre resa har just börjat och jag ska snart finna mig själv och sanningen som är gömd inom mig. Förväntan, förvirring och sorg florerar...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback