sascha

Ensamheten, så tom och svart den är vissa dagar. Maktlös och förtvivlad sitter jag ensam och tårarna vill aldrig sina. Mina syn blir suddig och hopplösheten sprider sig genom min kropp och själ. Försöker för mitt liv förstå varför jag just denna kväll måste känna så här. Jag som uppskattar ensamhet till större delen av tiden och njuter av ansvarsfrånvaro och delande av vardag. Just denna kväll sveper sorgens svarta mantel över mig och jag är våldsamt ledsen.

Varför mina tårar nu övermannat mig har förmodligen så mycket att göra med att mannen i mitt liv varit här och jag redan då var ledsen, att han inte stannade och tröstade mig som han alltid gjort, smärtade mig mer än vad jag trodde var möjligt. Att inte hans famn lämnades till mitt förfogande får mitt hjärta att brista, om och om igen. Trodde aldrig att han skulle lämna mig ledsen!

Ikväll är en fruktansvärd kväll, jag drunknar av mina egna tårar och ensamheten - det enorma svarta.